Han hånar feta fattiga och folket älskar det
Oliver Anthonys superhit kritiseras för rasistflörtande och sydstatsromantik
Oliver Anthonys vackra stämma utstrålar sorg, resignation och ilska.
Och kärlek. Till något som funnits men gått förlorat. Hans uttryck känns äkta och hans enkla melodi sätter sig direkt.
Det är en förklaring till varför ”Rich men north of Richmond” gick rakt in som etta på Billboardlistans ”Hot 100”, trots att Oliver Anthony aldrig tidigare förekommit på några som helst topplistor. En video där han framför låten i RadioWV:s youtubekanal har i skrivande stund visats över 34 miljoner gånger – på två veckor.
Texten minner om klassiska amerikanska protestsånger eller traditionell blues:
”Well, I've been selling my soul / Working all day / Overtime hours / For bullshit pay / So I can sit out here / And waste my life away / Drag back home / And drown my troubles away”
Men det är inte därför låten nu är så omdiskuterad. För till skillnad från den musik han knyter an till, som riktar ilskan uppåt och sen formulerar en strävan efter rättvisa, bättre livsvillkor och egenmakt finns här något annat. Oliver Anthony ställer amerikanska soldater och hungriga hemlösa mot de fattiga amerikaner som får bidrag trots att de lider av fetma, ”the obese milkin’ welfare”, med hans ord. Han sjunger frustrerat om hur han utsätts för gränslös beskattning.
Slavoj Žižek har lyssnat, och skriver i New Statesman om både låtens kvaliteter – och detaljer i texten att vara vaksam på. Oliver Anthony riktar udden mot de rika, de som befinner sig norr om Richmond. Mångas tolkning är att det betyder makten i Washington D.C., den elitsmet av lobbyister, lagstiftare och storbolagsintressen som Bernie Sanders ofta pekat ut. Eller helt enkelt träsket, ”the swamp”, som Donald Trump ljög om att han ville bekämpa.
Men det är omöjligt att inte också höra ilskan mot ”north of Richmond” som ett sätt för Oliver Anthony att uttrycka samhörighet med konfederationen, sydstaterna, slaveriets förespråkare. Hur mycket man än snälltolkar honom kan han inte själv ha missat att det är den association som kommer att göras när han skriver texten. Det kommer man inte runt eller förbi.
Låten saknar dessutom alla tankar om att bilda fackföreningar eller organisera sig som traditionell protestmusik ofta haft. Den ställer inte arbetare sida vid sidan utan positionerar dem emot varandra.
Oliver Anthony har på facebook berättat att han hoppade av high school, började jobba men fick sluta efter en skallskada, lider av psykisk ohälsa och har omfattande alkoholproblem. Han beskriver sig själv som en idiot och är enligt egen utsago inte en särskilt bra människa. Han säger att han framför allt drivs av ett hat mot internet och hur det polariserar. Men att han också vill slåss för yttrandefriheten.
Artisten Billy Bragg skriver i The Guardian och kritiserar Oliver Anthony för att inte stärka arbetarrörelsen och formulera en vilja att organisera den. Bragg har till och med spelat in en svarslåt.
Den är bra, men som replik lite för präktig och förmanande eftersom den låter som en (förvisso fin) reklamlåt för LO. En ”äkta” låt sprungen ur frustration och ilska mot eliten behöver heller inte komma ur en grundad och intelligent helhetsanalys och med strategiskt tänkande bakom. Den kan lika gärna härröra enbart ur en genuin känsla av att allt är på väg åt helvete, en känsla som när den formuleras färgas av samtidens stora debatter och frågor utan att uppsåtet är lömsk manipulation för att få arbetarklassen att rösta rasistiskt.
Tidigare låtar av Oliver Anthony, nyss okända men nu förstås också miljonstreamade på Spotify, handlar när de blir det minsta lilla politiska mest om att alla rika är avskum och att både republikaner och demokrater är fulla av skit.
Sydstatshundvisslan är – såvitt jag kan bedöma – helt ny och på plats först i denna enorma superhit.
Det säger kanske mer än själva låten: Det är först när arbetare ställs mot arbetare, fattiga mot fattiga, och det flörtas med USA:s rasistiska historia som den rödskäggige countrykillen slår igenom med dunder och brak, som en Bruce Springsteen för vår ruttna tid.
