ÅSIKT

Nej Schottenius, författaren är inte ytlig

Jack Hildén om föraktet mot autofiktionen

avJack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Maria Schottenius inleder sin krönika (DN 25 feb) med att göra kollegan och DN-skribenten Aase Berg till det gyllene undantaget.

Berg har förvisso skrivit en autofiktiv roman i Haggan, men den är för bra (eftersom hon använder påhittade namn) för att passa in i tesen: Att prosan och poesin inte längre skildrar samhället som på Vilhelm Mobergs tid, utan bara ägnar sig åt jaget.


Uppmärksamheten en bok får beror på hur den förhåller sig till verklighet/fiktion. Det ligger naturligtvis något i det. När familj och klass luckras upp och inte längre präglar tillhörigheten lika tydligt riskerar konsekvensen, som Schottenius skriver, att bli ”jag kan bara tala för mig, och tänka på mig”.

Men hon glömmer att det samtidigt är rätt uppenbart att det finns inget så populärt som att pissa på autofiktionen. Om den anses lyckad kan nog alla läsare känna igen kittlingen och det magnetiska som uppstår när man tror sig läsa om någons liv. Och jag älskar den kittlingen, jag har själv försökt skriva fram den.

Men oftare än så verkar kritiker göra just den bedömningen Schottenius gör. Det vill säga att författaren bara skriver om sig själv och därför är ytlig, ego-centrisk. Som om en bok genom att berätta om sin huvudkaraktär inte samtidigt kan berätta något mer.


Det, om något, är ytligt. Och förklätt elitistiskt. Autofiktionen är, trots att den fått mycket medial uppmärksamhet, fortfarande betraktad som litteraturens realityserie.

ARTIKELN HANDLAR OM