Häxmästare på relationer
Anneli Jordahl om Inger Alfvéns nya uppgörelse med tvåsamheten
Det är inte lätt att säga något osagt om Inger Alfvéns författarskap. Sedan debuten 1964 har hon gett ut över tjugo romaner och hyllats för sitt ”skenbart enkla språk” som på ett kusligt vis ”blottlägger hemligheter och lögner”, särskilt i medelklassäktenskap. I nya romanen känns hon igen: ”På djupet förblir vi alla främlingar för varandra . Ingen kan se in i någon annans system av tankar och känslor, …”
Återigen låter hon det patriarkala, kapitalistiska samhällsstyret speglas i privatlivet. Jämte Lars Norén och Ingmar Bergman är hon Sverigebäst på borgerlighetens statusfyllda fasader utåt, och vanmakten inåt.
Och precis som i många tidigare romaner – exempelvis Ur kackerlackors levnad – kliver hon in i fyra karaktärers medvetanden för att gestalta hur frihetsdrömmar ställs mot tvåsamhetens fängelse. Hur människor med bröst alltid förväntas serva människor med penis. Hur avståndet är stort mellan föräldragenerationens glanslösa gnet och den unga generationens strävan efter stjärnstatus.
Alla fyra har en egen relation till den döda direktörsfrun Anna. Och liksom i flera Alfvénromaner sker en dramatisk uppgörelse i exotiskt land: Här Indien.
Som vanligt sugs jag in i ännu en Alfvénsk bladvändare. Det fyrröstade upplägget kräver en del upprepningar, men fördelen är närheten till karaktärernas psyke. Särskilt intressanta är den inbilska direktören Laurence blinda fläckar inför sitt eget maktutövande. Denne vd på sjuttio plus gestaltas som en döende svan, en manstyp som gått ur tiden. Hans bild av den goda, trogna hustrun visar sig dessutom vara fullständigt förryckt.
Patriarken Laurence kommer sin hustru – och sitt känsloliv – nära först när hon är döende. När han säger upp sig från sitt arbete för att vårda hustrun inhöstar han från omgivningen mängder av cred för medmänsklighet. Detta för en handling som, när den utförs av kvinnor, brukas tas för given.
Raffinerat skildrar Alfvén de självöverskattande männen och de självkritiska kvinnorna. Bibliotekarien Gunnel försöker hantera sin ensamhet och ilska. Hela sitt liv har hon lidit av anpasslighet inför männen. Men när hon äntligen vid sextio plus begär hjälp med markservicen – maken och hon har ju lika kvävande jobb – bestraffar han hennes ”gnällighet” genom att välja en yngre och ”gladare” kvinna.
Är de yngre mer jämställda? Partiellt. Sökaren Niklas finner, till skillnad från direktören, enbart tomhet i pengar och makt. Däremot ser även Niklas sitt arbete och sin tid som viktigare än kvinnans. Han som ger upp skolgång och studier för att slå världen med häpnad med sitt eget dataspel raljerar över flickvännens ordentlighet. Samtidigt parasiterar han på densamma. Han är ju ett geni.
Det är skådespelerskan Bea som bryter mest mot den traditionellt fogliga kvinnotypen. Hon har en roll i Hollywood på gång och hennes till synes infantila bångstyrighet liknar Niklas.
Beas rödhåriga skönhet påverkar dem alla och hon tvekar inte att utnyttja män för sina syften. Däremot rår hon inte över att män – över generationerna – fortsätter att betrakta kvinnors kroppar som tillgängliga. Laurence är vanvettigt förälskad och Niklas kan tänka sig ett knull på väg mot ett munkkloster.
Alfvén ställer medmänskligt ansvar mot individualistiskt självförverkligande. Hur kan jag betyda något på allvar för en annan människa? Kan solidariska handlingar rädda oss från existentiell ensamhet?
Alfvén är urskicklig på mänsklig komplexitet, hur vi alla rymmer ont och gott, vekt och starkt. Men ibland blir det inte trovärdigt. Beskrivningen av Niklas möte med sin blivande afroamerikanska flickvän är så grovt stereotyp att jag baxnar.
Självklart ska inte författaren censurera inre tankar hos en ung kille som lever och tycker på trots. Men jag har svårt att se att just denne Niklas ens skulle tänka så mossigt rasistiskt om en svart tjej.
I kommentaren som följer är det som att författaren själv träder fram med ett statement i de senaste årens debatter kring hur afrosvenskar skildras i fiktionen: ”Okej, det var en rasistisk beskrivning, men ingen kan läsa någon annans tankar och strängt taget var all bedömning av utseenden rasistisk, sexistisk eller bådadera.”
Visst, men Alfvén förenklar, det finns grader i vulgaritet. I den här romanens tonart skorrar detta falskt.
Upplösningen i Indien känns också knarrig, som ett dammigt hundraårigt skådespel. Gunnel räddar Bea från ett övergrepp för att strax därpå låta sig bli intim med förövaren.
Människor är irrationella och Gunnel är närhetstörstande. Men rimligen borde hon åtminstone reflektera över det som inträffat.
Berör mig inte, berör mig har sina ihåligheter, men läsvärd är den i alla fall.
Inger Alfvén är fortfarande en relationspsykologins häxmästare.
