Vi riskerar att fastna i en ändlös kitschfest
Konsten måste ges chansen att förändra dig – och subkulturen bli en motkultur igen
”Varför tycks det så svårt att förklara att kultur är viktigt?”. Frågan ställs av SvD:s kulturchef Lisa Irenius med anledning av konflikten i Norrköping och larmen om de krisande museerna. Hon är besviken på att de som försvarar satsningar på kultur inte klarar sig bättre i debatterna. Allmänt hållna formuleringar om hur konsten får oss att växa står sig slätt när de möter raka, självklara påståenden som att ”vi måste prioritera skola, vård och omsorg”.
Uppförsbacken är brant för den som vill göra poängen att kulturen inte kan behandlas som ett tillväxtområde bland andra. Att dess värde inte bara finns i försäljning, besökarantal och det omedelbart mätbara. Irenius undrar om någon, på ett sätt som övertygar fler än de redan frälsta, kan förklara vad en bra kulturupplevelse är och varför den är viktig?
Sofia Lilly Jönsson närmar sig det i en text på den här sidan när hon skriver att man måste ”ge musiken chansen att förändra dig”, så som den förändrade henne när hon i tonåren lyssnade varv på varv på, till en början, lite svårgenomträngliga Elvis Costello-skivor.
Hon skriver: ”Vad jag vet om musik är att första intrycket är ett dåligt sätt att bedöma vad man gillar. För om mina åsikter hade fått råda då hade jag missat nästan allt.”
Jönsson beskriver ett möte med konsten som är ett samspel där inte bara verket ska vara utformat för att passa dig som publik, utan du ska också omformas för att passa verket. Vem behöver jag bli för att tycka om den här musiken, boken, pjäsen, filmen? Det är en relation till kulturen som går bortom den enkla konsumentlogiken.
Kulturupplevelser som inte inbegriper det här givandet och tagandet, som inte är resonansupplevelser för att tala med sociologen Hartmut Rosa, är helt enkelt sämre. Om du inte ger konsten ”chansen att förändra dig” kan du inte tillgodogöra dig någon annan kultur än kitsch. Kultur skapad för att erbjuda den otålige kunden omedelbar tillfredsställelse genom att bara spela på de mest inarbetade känslosträngarna, kultur som inte vill ändra några konventioner och inte kräver något nytt av publiken.
Marx menar att vi nu har en stagnerad mainstreamkultur som är fast i säkra kort, nostalgi och kitsch
Men om förhållningssättet Sofia Lilly Jönsson beskriver har svårt att göra sig gällande i vår tid, vad beror det i så fall på? En hypotes från den amerikanske journalisten W David Marx är att förmågan att skapa och konsumera komplex kultur har tappat sitt statusvärde.
I sin bok ”Status and culture: How our desire for social rank creates taste, identity, art fashion and constant change” från 2022 försöker Marx besvara den nätta frågan: vad driver kulturell förändring? Hur kommer det sig att människor kollektivt föredrar vissa uttryck för att ett antal år senare, överge dessa för nya, utan att det finns något praktiskt skäl till det? Marx lösning på mysteriet avslöjas redan i bokens titel. Vi kan inte förstå förändringar i konst, mode och sedvänjor utan att förstå människors strävan efter att signalera status med hjälp av rätt plagg, bil, slanguttryck, vinflaska eller housetolva.
Det går alltid att signalera status med ren lyx – att visa upp sin rikedom genom vräkig konsumtion. På samma vis finns inom kulturproduktionen en självklar status i den bredaste populariteten – att vara den bäst säljande, mest streamade, mest besökta, följda och så vidare.
Men kulturell innovation har enligt Marx varit beroende av att högstatusmänniskor också har varit intresserade av att signalera sin position genom att omfamna kultur med större symbolisk komplexitet. Prestigen i subkulturer och avantgarde drev fram 1900-talets halsbrytande popkulturella innovationstakt, men något har hänt de senaste decennierna menar Marx. Förvisso har interneteran på ett sätt inneburit att subkulturer kan frodas. Alla kan hitta likasinnade och oändligt med information oavsett vilket specialintresse man har.
Problemet är, enligt Marx, att dessa subkulturer aldrig blir motkulturer, utan de är mer som frimärkssamlare som håller sig på sin kant. Ingen utanför gemenskapen behöver bry sig om dem på det viset mainstreamkulturen på 1900-talet var tvungen att förhålla sig till hippierörelsen, punken, hiphopen, grungen, ravescenen och så vidare. Dessa subkulturer nådde ut, växte till motkulturer och spred innovationer, vilket ledde till att även den breda kulturen behövde förändras och inkorporera de nya uttrycken. Men Marx menar att den här rörligheten och dynamiken har avstannat. Som många påpekat kan man jämföra framåtrörelsen inom musik, film och mode från 1960-tal till 1990-tal med utvecklingen från 1990-tal tills idag.
Marx menar att vi nu har en stagnerad mainstreamkultur som är fast i säkra kort, nostalgi och kitsch. Under den finns en myriad små subkulturer men de når inte ut. De är förpassade till marginalen och är inte med och påverkar det stora samtalet. Deras idéer får inte inflytande över den breda kulturens utveckling.
Subkulturerna har kort sagt inte status. Och om status är något du vill ha, om du är en person som inte nöjer dig med att vara en kufisk frimärkssamlare i utkanten, utan du vill nå ut och göra avtryck på den stora scenen. Då blir det alltmer så att det enda du kan vara säker på att det finns status i är den breda populariteten. Statusen i råa siffror – i pengar och följarantal – blir hästen att satsa på. Infrastrukturen som upprätthöll statusen i det antikommersiella etoset, i att hänvisa till smak och expertis istället för siffror, har vittrat sönder.
Men den behöver restaureras anser Marx. Om samhället bara hyllar ekonomiskt kapital som den högsta dygden och nedvärderar symbolisk komplexitet kan vi förvänta oss ännu mer kulturell stagnation, skriver han.
Så om vi vill ha innovation och inte bara en ändlös kitschfest behöver vi alltså återupprätta statusvärdet i att till exempel lyssna varv på varv på en, till en början, lite träig skiva.
