I rollspelet möter vi anden av en död ko
Under en kväll med ”The Lost Mountain Saga” skapar vi nya världar tillsammans
Det första rollspelet jag hörde talas om var ”Vampire the Masquerade”. Jag måste ha varit runt 14 år, och idén att på riktigt låtsas vara vampyr i en vampyrvärld och därmed ge mer kött åt fantasier i min Anne Rice-förvrängda hjärna lockade. Jag har fortfarande aldrig spelat det.
En kampanj, alltså ett parti rollspel, kräver koll på reglerna och ett gäng hugade vänner. Något sådant hade jag inte. I stället gick jag den mest klassiska vägen en goth-tjej kan ta in i rollspelsvärlden: jag blev ihop med en nörd.
Hur väl man kan förmedla ett parti rollspel i text återstår att se, men klart är att denna femtio år gamla berättarlek gjort succé i ljudmedia.
Det råder ingen brist på rollspelspoddar eller lyssnare. Störst är antagligen amerikanska ”Critical Role” och ”The Adventure Zone”. I Sverige finns ”Rollspelsklubben”, ”Svartvikens rollspelspodd”, ”Sweden Rolls” med flera. Även Sveriges Radio har satsat på unga rollspelslyssnare genom ”Finna dolda ting” som gick ur etern vid årsskiftet.
Kanske är det våra långa vintrar. Sverige har gott om mörka dygn att spendera inomhus vilket verkar ha gjort oss till lite av ett rollspelsmecka.
I höst släpps boken ”Outside the box - How Sweden conquered the world of role playing games” av Orvar Säfströms förlag Fandrake.
Rollspelsförlaget Fria Ligan vinner internationella priser och publicerar spel till kända IP:n som Bladerunner, Alien och Sagan om Ringen vid sidan om de svenska rollspelen.
I vintras slöts cirkeln mellan Fria Ligan och den amerikanska rollspelspodden ”The Lost Mountain Saga”. Skådespelerskan och exilsvensken Ellinor DiLorenzo drog ihop två vänner för att spela det svenska rollspelet ”Vaesen” (”Nordiska Väsen” i svensk utgåva).
”Nordiska väsen”, släppt 2020 och baserad på illustratören Johan Egerkrans bok om nordisk folktro under samma namn, går hand i hand med folk horror-trenden som präglat indiefilmbranschen de senaste åren. Liksom den moderna genrens största släpp ”Midsommar” utspelar sig Vaesens grundhandling i Sverige. Ett hemligt sällskap är i dvala men ska återuppväckas av karaktärer som alla delar synen – förmågan att se dolda väsen som vättar, skogsrån och näcken.
DiLorenzo med vänner spelade fritt efter Vaesens grunder och som skickliga spelledare gör skapade hon en helt egen kampanj. ”The Lost Mountain Saga” eller ”Sagan om berget som försvann” blev bok och därmed ett äventyr som kan spelas av andra.
Och här är vi nu, kring ett vardagsrumsbord i en lägenhet vid Järvafältet i Stockholm. Vi har vin, karaktärsblad och som inverterade Sverigedemokrater har vi fyllt en gigantisk Alvar Aalto-vas med chips. Kvällen ljudsätts via Spotify av Eivør, Myrkur och Garmarna.
Den mänskliga drivkraften att berätta tillsammans kan varken förminskas till trend eller nostalgi
Min sambo spelleder och för väsenjaktens skull har jag bjudit en vän som i verkligheten precis doktorerat om svenskarnas paranormala tro. Hans karaktär Stig-Sten är en gränslös trollkarl, snabbt utrustad med kniv och en död katt. Jag spelar en laestadiansk präst under namnet Severius Svenonius. Min vän Björn spelar en misslyckad författare som ska skriva en artikel för Aftonbladet.
Tillsammans far vi från ett kråkslott i Uppsala norrut, till gruvor där människan grävt för girigt och för djupt.
I sak är äventyren som tecknas upp i rollspelsböcker framförallt en sorts skiss. Det kan därför vara svårt att recensera ett rollspel utan att börja recensera spelledarens eller sina vänners insatser.
I ”Sagan om berget som försvann” utspelar sig öppningsäventyret vid Falu koppargruva, där boskap har dött och mjölk förvandlats till aska. Vi undersöker och ställer frågor på byn, vilket gör att en av få av våra egenskaper som alls kommer till användning under vår sex timmar långa sittning är empati. Det är så man får folk att snacka, om tärningarna vill. I ett tråkigare sällskap hade det kunnat bli en aning enformigt.
Fördelen med Vaesens spelmotor (som bygger på motorn i ”Mutant: År noll”) är ändå att varje fråga vi ställer har chans att ge oss mer än vad vi är ute efter. Systemet är som byggt för oväntade eskalationer. Så lyckas till exempel Stig-Sten fånga tre gråsparvar i stället för en när han jagar efter något som kan vara bra att ha i gruvan i stället för en kanariefågel. Han bär med sig dem under resten av resan och blir dem obehagligt nära.
Vi tar sidturer, kommer i kontakt med anden av en död ko som hette Gullviva, trollkarlen visar sig sin gränslöshet till trots vara till nytta och Björns misslyckade författare kämpar med att få någon att läsa hans manus (det lyckas dock inte). Till slut spårar vi ondskans ursprung vilket till slut leder oss till … en cliffhanger. Till nästa spelkväll, alltså. Som det ska vara.
De senaste årens rollspelsboom har ofta anklagats för att vara ännu en kugge i dagens nostalgi-ekonomi. Människor i medelåldern som minns allt från ”Drakborgen” till ”Drakar och Demoner” har pengar över och vill återuppleva sina barndomar i svenska villaförorter, typ.
Så kanske det kan vara, men något i läsningen känns tunt. Rollspelarna själva har inte direkt tagit en paus mellan 80-talet och i dag, även om Hollywoods superhjältetrend och jakt efter redan producerade berättelser med tillhörande fanbase fått kapitalets ögon att också rikta sig hit.
Med lite hjälp från tärningar längs med vägen knyter rollspelen an till våra mest uråldriga berättartraditioner. Det är muntligt och gemensamt. Den mänskliga drivkraften att berätta tillsammans kan varken förminskas till trend eller nostalgi. Vi har en inre längtan efter fantasi, då fantasin gör världen större.
Kanske en given slutsats att landa i efter att ha spelat just Nordiska väsen, som utan filter också tematiskt tar sig an dessa folkliga berättartraditioner. I sak skiljer det sig ändå inte från andra rollspels grunder.
Poängen är inte vad vi spelade eller inte spelade i tonåren utan vilka världar vi kan skapa här och nu. Jag har till exempel tappat min vampyrlängtan. Strängt religiösa norrbottningar lockar mer. Ellinor DiLorenzo och Nordiska Väsen har gett oss en värld att vandra i, men i slutändan är det karaktärerna och därmed vi själva som står för berättandet.
Säg den som inte vill rädda en myling en lördagskväll i Akalla, tillsammans med en präst, en trollkarl och en misslyckad Aftonbladet-skribent?
