Återreglera läraryrket för att rädda skolan
Svenska lärare bör ta efter kollegorna i Finland och mobilisera för att ett rimligt yrkesliv ska vara möjligt
- Den svenska skolan är ett världsunikt, extremt experiment. De reformer som skulle ge mångfald har i stället lett till att stora skolkoncerner allt hårdare segregerar elever i jakten på vinst och marknadsandelar. Förlorarna blir barnen, och i förlängningen demokratin.
- I en serie artiklar beskriver vi hur systemet fungerar. I dag skriver Erik Löfgren, gymnasielärare och tidigare ordförande för Lärarförbundet Student Stockholm.
Jag vet hur det låter, men nej: ÖLA2000 var faktiskt inte namnet på en helkväll där ett grabbgäng sågs för att dricka långburk och fira in millennieskiftet i en luggsliten skinnsoffa. Det var namnet på det kollektivavtal som de svenska lärarnas fackförbund skrev under 1995 – och den kanske mest konkreta anledningen till att så väldigt få vill arbeta som lärare i Sverige i dag. I en framstöt framkallad av 90-talistisk besparingsdesperation lyckades motparten få lärarfacken att gå med på att avskaffa både den reglerade undervisningstiden och den kollektiva lönesättningen.
Det må ha varit nästan 30 år sedan, men det avtalet har varit avgörande vad gäller möjligheterna för skolans arbetsgivare att dra precis hur de vill i reglagen som styr lärares arbetstid och individualiserade lönevillkor.
För vad är det som genererar vinster för de ständigt växande skolkoncernerna? Ökad undervisningstid och lägre löner för lärarna. Varför flyr lärare sitt yrke av rädsla för utbrändhet? Orimligt hög arbetsbelastning på fler och fler skolor. Och varför anses det fullkomligt omöjligt att mobilisera ett samlat motstånd? Intern konkurrens mellan skolpersonalen om godtyckliga löneökningar.
På grund av besparingsiver har det börjat knaka även i de finska skolfogarna
Det som skedde i Sverige på 1990-talet håller nu på att ske i vårt skolföredöme i öst. Finland har ju länge setts som ett nordiskt skolparadis, ända sedan de tog efter vår modell som byggde på att den närmsta skolan ska vara den bästa skolan. På grund av besparingsiver har det börjat knaka även i de finska skolfogarna. Men där har lärarna fortfarande möjligheten att gemensamt sätta ner foten – och under våren har de gjort det.
När jag når Inger Damlin, ordförande för Finlands svenska lärarförbund, beskriver hon en gåshudskänsla när hon tänker tillbaka på hur strejkande lärare fyllde Helsingfors gator. Totalt har tiotusentals lärare varit ute i strejk mot en arbetsbelastning som Inger Damlin beskriver som ”omänsklig”, och mot en utveckling som sakta men säkert gjort läraryrket till ett som arbetstagarna flyr ifrån.
Varför? Jo, för på senare år har det börjat tummas även på finska lärares villkor i form av nedskärningar – som i sin tur leder till såväl ökad arbetsbelastning som sänkta reallöner för lärarna. De har fortfarande kvar den reglerade undervisningstid som våra svenska lärarfack förhandlat bort, men finska skolpolitiker har i stället börjat dribbla med något de kallar ”samplaneringstid”: den tid som läraren förväntas lägga på mentorskap, föräldrakontakter, möten och annat kringarbete. Och det är den tiden som bara ökar och ökar och ökar.
Men förhoppningsvis inte länge till – för Inger Damlin har alltså varit med dragit det gamla strejkvapnet ur sitt rostiga hölster. De finska lärarna har sagt ifrån. De har, efter två raka förhandlingar med stora eftergifter, vägrat att backa ytterligare. De har gått ut på gatorna och skanderat, lamslagit stora delar av samhället med sina skolstängningar och fått stöd med det finska folket. Inger Damlin berättar för mig om hur ett tre ord långt mantra rullat över gator och torg under de många manifestationer som iscensatts i samband med strejkdagarna:
”Nyt on aika.” Nu är tid. Det är dags.
Här i Sverige gick Jesper Rönndahls true crime-satir Vem mördade skolan? i mål på SVT för en tid sedan. I sex informativa avsnitt försökte komikern gå till botten med vem det egentligen var som tog död på den svenska skola som fram till och med 1980-talet var världsbäst på att ge ungdomar en jämlik och högklassig skolgång.
Han kunde (spoiler alert!) inte peka ut någon ensamt skyldig gärningsperson – och jag tror jag vet varför. Mordet på den svenska skolan är nämligen inte resultatet av något yvigt knivslagsmål där nyckeln som utredare är att avgöra exakt vilket som var det dödande hugget. Nej, brottet var snarare ett långsamt, noga överlagt och fortsatt pågående kuddkvävande av alla som arbetar inom skolans väggar. I trettio år har Sveriges skolpersonal känt kuddvaret pressas över luftvägarna och sakta men säkert känt hur luften inom skolbygget trutit.
Är det främst 90-talskrisande sossar i akut sparbehov som lagt tyngden bakom kudden? Eller kommer den främsta kvävningseffekten från de högerideologer som vill se en skolmarknad som till slut bara är reglerad via kundbetyg i en glad-eller-ledsen-gubbe-vid-klassrumsdörren-utvärdering? För mig som lärare spelar det faktiskt ingen roll.
Det svenska undervisningssystemets ”frihet” är egentligen bara till fördel för två grupper: de som vill spara in på skolan och de som vill tjäna pengar på den
Jag vet bara att det är hög tid att börja fäkta emot med alla till buds stående medel – men att vårt självförsvar delvis är satt ur spel. De finska lärarna mobiliserar i kollektiv kamp för att det är deras enda chans att kunna påverka sin situation som lärare i en reglerad skola, med tarifflöner och centrala regleringar kring vad som är en maximal undervisningstid per vecka. Svenska lärare har fått se sina fackförbund förhandla bort dessa regleringar för att i stället få en större ”frihet” i sina individuella arbetsliv.
Vad är det för ”frihet”, egentligen? Det är i praktiken friheten att välja mellan att ha det lite för stressigt på en underfinansierad kommunal skola och att få det ännu mer stressigt på en vinstjagande koncernskola. Det är en frihet som ger den utbildade läraren möjlighet att söka sig till en bättre lön hos en annan arbetsgivare, men där risken är överhängande att du väljs bort till förmån för en obehörig men billigare konkurrent.
Det svenska undervisningssystemets ”frihet” är egentligen bara till fördel för två grupper: de som vill spara in på skolan och de som vill tjäna pengar på den.
Sedan ÖLA2000 har det svenska läraryrket sakta kvävts till döds och det finns bara ett sätt att få bort trycket: att återinföra tydliga regler kring vad som är ett läraryrke och vad som ska tillåtas vara en skola. Det är alltid svårare att återreglera än att avreglera, men vill vi överleva som yrkesgrupp måste vi gå samman för att återinföra en tydlig regelstyrning.
Det är vi lärare som tillsammans är den svenska skolan. Det är vi som tillsammans kan sätta stopp och kräva regler som möjliggör ett fungerande lärarliv.
Nyt on aika.
