De jobbiga jävlarna måste också få höras
När SD vill styra över kulturen vill de kontrollera berättelserna
Förra helgen öppnade en utställning med konstnären Anders Sunna på Moderna museet i Malmö. ”Illegal spirits of Sápmi” heter den, och skildrar renskötarfamiljen Sunnas långa kamp mot svenska myndigheter. I verket ingår bland annat sex målningar, en för varje decennium (!) striden har pågått, och pärmar med 11 000 dokument – utskrifter av alla rättsprocesser familjen varit inblandad i sedan de på 70-talet blev av med sitt tillstånd att bedriva renskötsel.
I en intervju med Dagens ETC berättar Anders Sunna (född 1985) om bakgrunden till utställningen, om sin uppväxt då familjen inte bara hade myndigheterna emot sig utan även folk omkring, inklusive andra samer. ”I perioder visste alla att om de såg en polisbil i Pajala, så skulle den förmodligen till oss. Vi blev hotade, men också stämplade som bråkiga av våra egna”, säger han. Och man anar; ”familjen Sunna, vilka jobbiga jävlar”. Det var antagligen så såväl myndigheter som andra samer tyckte om dem, med mer eller mindre kännedom om faktiska förhållanden. För det är ju en likhet vi människor har med renen, vi springer gärna i flock.
Nu har alltså den här såriga historien blivit konst, och mycket framgångsrik sådan. Innan utställningen kom till Malmö hade den gjort sensation vid förra årets konstbiennal i Venedig, där Anders Sunna var en av tre konstnärer som för första gången där representerade Sápmi. Efter att i decennier ha malts i myndigheternas kvarnar, efter hot i telefon och skitsnack på byn är det nu Anders Sunnas version av historien som flyger ut i världen för alla att se.
För det är den makten konst och annan kultur kan ha. Visa upp en annan sanning (än myndigheternas, än grannarnas). Ge andra versioner, nya perspektiv – ge upprättelse eller plocka ner. Leva vidare i nästa generation, bli historia.
Det här är anledningen till att SD och andra mörkerkrafter vill att politiker – inte som i dag konstnärer eller andra sakkunniga – ska styra hur den offentligt finansierade kulturen uttrycks. Eller ”omdefiniera principen om armlängds avstånd”, som de återkommande säger – senast i Borås där de på omvägar vill göra sig av med den anrika stadsteatern. De vill ha politisk kontroll över berättelsen – kultur ska bara vara vacker, en dekor som inte får provocera. Med en sådan kulturpolitik vill man minimera risken för att någon jobbig jävel ska få utrymme att påminna om förtryck, ojämlikhet, orättvisor – ge andra versioner av historien.
Den som tycker att kultur och kulturpolitik är oviktigt kan fundera på det, hur kommande generationer kommer att berätta om vår tid.
