Annie Ernaux kan vara politisk utan att anklaga
Hon är aldrig kokett – läsaren skakas om av den energi som uppstår mellan raderna
När årets Nobelpris tillkännagavs blev jag väldigt glad, även om mina mest skälvande Ernaux-läsningar ligger i förgången tid. På 80- och 90-talen läste jag hennes verk om föräldrarna och om arbetarklassuppväxten på landsbygden i Normandie. På den tiden samlade jag på litteratur om skötsamma arbetare, folk som vördade bildning och läsning. Det jag kände igen från min egen uppväxt. Men det mesta som skrevs (och skrivs) om arbetare och klassresan handlade om revanschism, alkohol och våld.
Min far och Kvinnan skildrar fabriksarbetarna som startar en liten specerihandel. Familjens privata utrymme bestod av ett sovrum på vinden. Dottern satt högst upp på en stege och pluggade. I Skammen skildras klassresenärens ofrivilliga avstånd till sina stolta föräldrar. Inför akademikervännerna skämdes Ernaux över moderns grova språk. Hon som torkade av sig om händerna innan hon tog i en bok.
Annie Ernaux inspirerade mig dessutom med sin formmedvetenhet. Hon har ett förunderligt sätt att skildra personliga erfarenheter utan att bli jagisk. Hon väljer fragmentet före den löpande berättelsen, väljer kartläggning i stället för poetiska stämningar och känslans psykologi. Hon är politisk utan att anklaga. I stället intresserar hon sig för tecken. Vad utgör tecknen för en arbetarklass?
Ernaux har sagt att hennes litteratur inte hade sett ut som den gör utan sociologen Pierre Bourdieu, han med diagrammen över arbetarklassens och medelklassens skilda smak och vanor. Apropå kartläggning skrev Ernaux den mest udda passionshistoria jag någonsin läst med Sinnenas tid. I stället för lågande sex skriver jaget om förberedelserna under tiden hon väntar på att den gifte mannen ska ringa eller komma på besök. Längtandets koreografi, som inköpen av underkläder och nynnandet på banala kärlekssånger, jämförs med skrivarakten: ”Samma tvingande behov av att lyckas med varje scen, samma omsorg om varje detalj. ”
På 90-talet släppte Wahlström & Widstrand Ernaux och jag tappade henne eftersom jag inte kan läsa på franska. När Norstedts nu inlett en återutgivning och översättning av nya titlar aktualiseras min ungdoms författarhjälte. I essän Orm med två huvuden skriver jag om den rådande (kanske avtagande) autofiktiva trenden där Ernauxs adept Édouard Louis går i främre ledet. Måste det vara så att de hänsynslösa tar hem spelet? Återigen bryter Ernaux av. Hon beskriver föräldrarna med respektfullt avstånd, utan att bli kylig, inte heller idylliserande. Dessutom skriver hon när de är döda.
Sociologens utforskande distans omöjliggör kokett jagiskhet. Det är mellan raderna som det uppstår energi som skakar om läsaren.
Hos Ernaux är skrivandet en kärlekshandling, i Kvinnan står det om modern:
”Hon dog åtta dagar före Simone de Beauvoir. Hon tyckte om att ge åt alla, hellre än att ta emot. Att skriva – är inte det ett sätt att ge?”
