Det har blivit helt normalt att vara rasist
Lyckad pr-kupp när SD vill riva en bro till Rinkeby
Pr-strategin är ändrad. Pr är ju att känna in vad folket vill ha. Ta det i deras takt. Rapa Astrid Lindgren. Alltid äta en korv i bröd på bild. Säga att man slänger ut partister som kallar sig rasister. Men det är underbara tider för SD nu.
När självaste statsministern myntar begrepp som Somalitown, och L:s ledare kampanjar med att han vill språktesta en tvååring – absolut, det är idiotiskt av Johan Pehrson – men det största brottet är inte dumheten – utan normförflyttningen.
För ett halvår sen var normen, samhällskontraktet, att det var fel att oroa sig för Lilla Somalias uppkomst (vad ska hända, det går att köpa teff-mjöl?), det var fel att exploatera toddlers och det var fel att, som M, deklarera att man kommer samarbeta med ett parti som har nazistiska rötter.
Det krävs ett nytt Reva, sa Ebba Busch häromdagen. Alltså att polis ska ges befogenheten att både plocka och DNA-topsa människor på tunnelbanan som ser skumma ut.
Klart det är sinnessjukt. Det spelar ingen roll. Det som spelar roll nu är att hålla takt med SD.
Alltså. Kartan är omritad för SD, som från att med all sin kraft väsa efter att ytterligare ett hatbrott begåtts: ”Du kallar inte mig rasist.” Till att nu säga, med glimten i ögat: ”Baby, kalla mig rasist. Haha, lyssna, vi bränner bron till Rinkeby.”
Jag skulle inte bli förvånad om apartheid dyker upp som ett positivt ord på en valaffisch nästa vecka. I morgon redan kanske. I stället för att säga stopp, apar partierna efter och banar därmed väg för ytterligare gränsförflyttning.
Jag läser Stefan Jonssons nya bok Den otyglade skönheten. En av sakerna den handlar om är fantasins betydelse för demokratin (spoiler: litteratur är trots allt inte obsolet).
Det SD gör när de sätter sin rasistiska agenda är att använda sig av just det här, pregnanta, spänstigt mänskliga som är fantasin och invertera den. Att skriva orden ”riv bron” bygger en fantasi, på samma sätt som idén om demokratin är en fantasi som ska byggas. Metoden är bilden. Tanken. Föreställningen om framtiden. Berättandets metod som letar sig in och får mottagaren att se saker den inte sett förut.
Innan jag läste orden ”Riv bron till Rinkeby”, visste jag inte ens att det låg en bro där. Finns det en bro mellan Rinkeby och … vadå? Ett slags sunt fastland? Finns det pirater i Rinkeby? Vad finns i Rinkeby? Och vad måste vi skydda? Det känns som vi måste skydda nåt. Förutom det uppenbart vulgära SD gör, att skilja sig själv från den andre, planterar partiet ett fantasifoster i den samhällskropp som också är jag. Och om den är jag är den alla och vi tänker, och känner, ett frö slå rot och nu har vi bilden i oss. Både hos de som ska skäras bort och de som ska bli kvar.
Jag kan bara konstatera att pr-kuppen har lyckats. Här sitter jag måttligt uppeldad och argumenterar på den mest rudimentära nivån att bruna och vita och svarta och gula är lika mycket värda? Mina barn på förskolan har skarpare analyser.
De lärde sig det där i en sång på samlingen och har gått vidare till att tala om klimatet nu. Ingen talar om klimatet i valrörelsen. Ingen talar om att Sverige har sålt ut välfärden i sådan takt att det saknar motstycke. Att det går att spela på skolan på börsen. Att vården är i djup kris. Vi pratar om hudfärg, ursprung, härkomst och plats.
Jag vet inte vad SD tycker om klimatet, skola och vård. Värre är jag vet inte vad S, M, L och KD tycker heller. Man får väl säga grattis.
