Palestinas frihetskamp handlar om oss alla
Oroande när proteströrelsen misstänkliggörs även av liberala krafter
Det finns många sätt att se till att en människa går under. Ett sätt är naturligtvis att bokstavligen förgöra henne – radera henne från jordens yta genom att bomba hennes hem, och i de sällsynta fall hon överlever också attackera sjukhusen där hon hade kunnat söka vård.
När jag bevittnar Israels utplåning av palestinier, landets invasion av Gaza och övergrepp på Västbanken, känns döden inte längre som ett undantag. I stället frågar jag mig hur palestinierna kunnat överleva denna 75-åriga historia av belägring. Hur de faktiskt undgått död har vi bevittnat de senaste veckorna – vi har sett männen sluta upp och gräva fram främlingar ur ruinerna, vi har sett barn som hittat nya famnar att vila i när deras föräldrar har dödats, och på sjukhusen fortsätter läkarna sitt arbete även när elen och vattnet har strypts och patienterna tvingas vårdas på sjukhusgolv utan någon bedövning.
Men för att morgondagen ska vara någonting annat än en repetition av i dag räcker det inte att fortsätta andas. Överleva är nog så svårt, men leva, det gör man bara genom att hålla fast vid hoppet om att framtiden erbjuder någonting bättre än vad det förflutna hittills har tvingat en att bevittna.
Under de senaste veckorna har vi kunnat se hur en global proteströrelse tagit form. Hundratusentals människor har gått ut på gatorna och uppmanat till ett eldupphör i Palestina. Det är ett akut rop på hjälp, i ett ögonblick då varje dag blivit förenad med ytterligare förstörelse. Det är en ödmjuk önskan om palestiniernas rätt att leva i frihet. Men jag är också övertygad om att anledningen till att vi ser människor sluta upp över hela världen handlar om någonting ytterligare. Om vi accepterar ofriheten som ett neutrum, och Israels mördande som ett nytt normaltillstånd, så överger vi inte bara palestinierna. Vi har också i någon mån gett upp om mänskligheten.
När den svenska offentligheten just nu försöker misstänkliggöra de som gör motstånd mot invasionen i Gaza kan jag därför inte förstå det som någonting annat än en förhandling om vilken sorts framtid vi vill leva i.
Den svenska demokratin ska alltså förstås som att man enbart får höja sin röst om man vill smickra den rådande ordningen
Regeringen har under de senaste veckorna gjort klart hur de ser på saken. Likt Israel önskar de sig ett koloniserat sinne, där brist på ”respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar” ska kunna bli skäl för utvisning. Vilka sorts värderingar det kan handla om blev tydligt när Ulf Kristersson i förra veckan höll ett öppet möte i Göteborg, där åhörarna kritiserade regeringens försvar av Israel. Efter att ha blivit ifrågasatt skrev statsministern på sin Instagram att han aldrig kommer att ”acceptera att gatans parlament tar över” och att han inte tänker böja sig för ”aggressiva gaphalsar”. Den svenska demokratin ska alltså förstås som att man enbart får höja sin röst om man vill smickra den rådande ordningen.
På Chalmers tekniska högskola gick rektorn nyligen ut och förbjöd politiska manifestationer, förstått som ”att människor samlas och uttrycker politiska åsikter på ett sätt som gör att den som passerar inte kan undgå att se eller höra budskapet”. Efter kritik hävdes beslutet, men från regeringshåll hejade man på inskränkningen.
Att regeringen gör detta är helt i linje med deras politik. Mer oroande är att se hur liberala krafter börjar ägna sig åt liknande resonemang.
Karin Pettersson skrev nyligen i en text på dessa sidor att hon inte kommer att gå med i demonstrationstågen som uppmanar till eldupphör i Gaza. Inte för att de säger någonting hon inte kan ställa sig bakom, utan för att hon omöjligt kan veta intentionerna bakom vissa slagord. Nu är det alltså inte längre våra handlingar som ska granskas, utan våra intentioner, våra innersta väsen. Vi säger en sak, men antas mena någonting annat, och resultatet av denna skruvade syn på semantik är att låta bli att protestera mot en pågående etnisk rensning.
Sällar vi oss till frihetskampen, eller ägnar vi oss istället åt att misstänkliggöra de som kämpar för befrielsen?
Samtidigt undermineras folkets röst allt oftare genom att hävda att alla är likadana och lika dåliga och att protesterna därmed borde upphöra. De senaste veckorna har högerskribenters envetna desinformation börjar sippra ner i vanliga nyhetstexter. När nazister nyligen avbröt en propalestinsk demonstration, och blev bortjagade, tvekade inte SvD:s Tove Lifvendahl att sprida lögnen om att grupperna gjorde gemensam sak. Att en borgerlig debattör vill stämpla en folklig proteströrelse som extremister bör inte förvåna någon. Men att lögnen sedan repeteras – bland annat i en TT-text där en polis hävdar att ”högerextremister deltar i propalestinska demonstrationer” indikerar att ingen längre reagerar på osanningar så länge de rör det palestinska motståndet. Som en jämförelse var det ingen som trodde att queerrörelsen demonstrerade sida vid sida med nazister när NMR ställde sig framför Prideparaden i somras.
Statsministern kommer att fortsätta driva sin människofientliga politik, och hävda att Israel har rätt till folkm… jag menar självförsvar. I självförsvarets namn kommer de sedan inskränka våra möjligheter att protestera. Så blir också vi, i någon mån, ockuperade. Frågan blir då hur majoritetsbefolkningen svarar på dessa tilltag. Sällar vi oss till frihetskampen, eller ägnar vi oss i stället åt att misstänkliggöra de som kämpar för befrielsen? Svaret på den frågan kommer inte bara vara avgörande för palestiniernas framtid, utan även vår.
Det finns flera sätt att gå under. Ett är att bemöta varje grymhet med passivitet. Jag vägrar en sådan definition av att vara människa. För att livet ska bestå av någonting annat än överlevnad behöver vi hålla fast vid det som palestinierna lärt oss genom sin 75-åriga befrielsekamp. Att leva är att hålla fast vid hoppet om en bättre morgondag.
