Jag trodde aldrig jag skulle sakna Carl Bildt

Det är en farlig tid när antisemitismen flödar och regeringen drivs av en twitterlogik

”På X letar jag efter sansade politiska röster och hittar bara Carl Bildt”, skriver Karin Pettersson.

Det kommer statistik från Aftonbladets analysavdelning. Svenskar har aldrig googlat så mycket på ordet antisemitism som nu. Vanliga sökord är: ”Vad är antisemitism?”, ”Varför antisemitism?”, ”Israel” och ”Sionism”.

Det förvånar mig inte. Folk famlar just nu, inte minst unga människor.

Alla som följer kriget om kriget på sociala medier vet att vreden är starkt närvarande här, i Sverige. Jag känner den själv. Hur kan man inte påverkas när människor slaktas i terrordåd, när bomber fälls över sjukhus och civila.

Det är en skam att den svenska regeringen inte kan kräva ett omedelbart eldupphör, inte verkar ha några principer alls att hålla sig i. Frånvaron av kritik från regeringen mot det enorma dödandet av civila, många barn, är fruktansvärd och plågsam.

I spåren av kriget är det mycket som blir synligt.

 

I veckan rapporterade Expressen att det i den stora Facebookgruppen Pink Room, Sveriges största Facebookgrupp för kvinnor och ickebinära, förekommit många exempel på grov antisemitism. Antisemitiska föreställningar om ägande och kontroll som man tänker att alla människor borde känna till sprids friskt. Ordet ”judar” byts regelmässigt ut mot ”sionister”, användarna verkar varken vilja eller kunna göra någon skillnad.

Visst, det kan vara svårt att ha koll på alla kommentarsfält i en Facebookgrupp med över 180 000 medlemmar. Men i Pink Room har gruppens grundare själv svarat på en antisemitisk kommentar med att förstärka och bekräfta den. Det hela verkar göras helt obekymrat, skämtsamt. Ett slags ungdomlig, vardaglig antisemitism.

Det händer något nu, något brister och det sker på alla nivåer. Jag har aldrig sett en svensk regering agera så ovärdigt, så famlande och iskallt i en tid av kris och rädsla. Ulf Kristersson verkar bygga sin politiska kommunikation på en Twitterlogik, där han fjäskar för de mest hårdföra och rasistiska trollen, där antisemitismen används som ett slagträ för att dölja SD:s islamofobi. Detta i en tid där Twitter, numera X, domineras av konspirationsteorier. Resultatet är en dödsloop mellan sociala medier och verkligheten, och jag tror inte att det är en slump att förtroendet för Ulf Kristersson är så lågt. Ingen – eller i alla fall ganska få – vill ha en edgelord som statsminister. Men retoriken får ändå konsekvenser.

 

I den senaste Ungdomsbarometern‚ som kom i veckan, framgår att bara 40 procent av unga människor läser traditionella medier varje dag. De söker i stället nyheter och engagemang på TikTok och Instagram där algoritmerna förstärker innehåll utifrån en logik av vrede, starka känslor, pengaflöden. Sanningsinnehållet är lågt, faktakontrollen är noll, alla är fast i sitt eget flöde och utgör sitt eget mediehus.

Stora demonstrationer genomförs nu i Europas huvudstäder, de unga solidariserar och identifierar sig med Palestina. Men ibland slår retoriken över i demonisering av judar som grupp. Facebookgruppen Pink Room är bara toppen av ett isberg, det vet alla som följer vad som nu sker på de stora plattformarna.

Den våg av antisemitism som nu sköljer över oss har många bottnar. Den förstärks av kriget, av de ungas medievanor och av algoritmerna. Men den möjliggörs också av något annat. Inte minst tror jag att det handlar om att minnet av Förintelsen som en absolut moralisk hållpunkt i vår civilisation håller på att blekna. De sista överlevarna dör, och därmed försvinner deras röster. Det är snart 80 år sedan Auschwitz befrielse och de självklara, närmast kroppsliga reflexerna och lärdomarna från Förintelsen finns inte kvar bland de unga på samma sätt som hos äldre generationer. Det är en enorm omvälvning i vår kultur, i vårt samhälles själva känsloliv och reflexer. Jag tror inte att vi tagit in vad det betyder än, och vad svaret borde vara.

 

På kort sikt blir konsekvensen att den antisemitism som legat latent men hållits tillbaka tar sig alltmer obekymrade uttryck. När Facebook-gruppen Pink Rooms grundare fick frågor om sitt antisemitiska inlägg svarade hon med indignation – hon hade minsann ett stort antirasistiskt engagemang. Hon verkade helt enkelt inte förstå vad hon hade gjort. Och för att förekomma, nej, detta är inte ett importerat problem. Antisemitismen är en del av Europas historia och identitet, med djupa rötter som fortfarande finns kvar.

Det är en farlig situation nu, med en regering som inte klarar att stå upp för folkrätten. Som babblar om att sända vapen till Israel, ett land vars politiker begår krigsbrott i Gaza och trappar upp våldet på Västbanken. Som stöttar rektorn på Chalmers tekniska högskola i hans (nu upprivna) beslut att förbjuda studenter att manifestera sin åsikt om kriget.

Och på andra sidan denna unga generation, som demonstrerar för Palestina och där många inte verkar kunna skilja på Israelkritik och antisemitism. Glappet är enormt och de gemensamma referenspunkterna är få.

 

På X letar jag efter sansade politiska röster och hittar bara Carl Bildt, som i hårdare ordalag än någon svensk regeringsföreträdare jag sett fördömer den israeliska krigspolitiken, och pekar på hur den nu saboterar alla vägar framåt. Mot en tvåstatslösning, mot åtminstone en skärva om hopp om fred och rättvisa. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna hans röst i svensk politik, men nu gör jag det.

Café Bambino – Amie Bramme Sey, kändisupprop & mediekritik

Följ ämnen
Israel
Gaza

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.