På bal med samhällets olycksbarn
Stilfullt, sorgesamt och musikalartat i Johanna Nilssons nya tonårsroman
”Hon sitter bland råttorna inne i ett av mina favoritsoprum och läser Iliaden när jag dyker upp på jakt efter någonting att äta.”
Så börjar Johanna Nilssons nya tonårsroman Om vi bara kunde byta kroppar med varandra, i ett möte under ett sopnedkast i Stockholm mellan två unga personer som båda upplever sig vara födda i en kropp med fel kön.
Jaget heter Bella men kallar sig ”Kung B” och har drivits hemifrån av sin troende pappa som vägrar att acceptera sin avkommas könsidentitet, och hon som läser Homeros (i fuktskadad pocket) kallar sig ”Queen O” och har flytt från Iran. Nu har hon gått under jorden för att undgå utvisning och bestraffning i hemlandet. Båda är drogberoende, och medan Queen O prostituerar sig för att överleva drar sig Kung B fram som ficktjuv.
Det är en strålande inledning som mynnar ut i en intensiv berättelse om utsatthet och förälskelse, tydligt vinkande till Les Misérables och inte minst Uli Edels film Vi barn från Bahnhof Zoo (1981). Exempelvis ägnas plågsamt stort utrymme åt huvudpersonernas hopplösa försök att avgifta sig själva, och har man som läsare väl börjat nynna på David Bowies ledmotiv till filmen är det svårt att få låten (Heroes) ur skallen under den följande skildringen.
Johanna Nilsson har visat förut att hon som få andra förmår gestalta ensamma och trasiga unga, som i fjolårets För att väcka hon som drömmer (Rabén & Sjögren) som handlade om en mobbad frikyrklig tjej med anorexia. Den nya boken är inget undantag, och vid sidan av huvudpersonerna tillkommer ett helt koppel av olycksbarn – alkisar, langare, fnask – alla nyanserat och trovärdigt skildrade. Eventuellt blir det också lite för mycket av det goda, eller väl romantiskt och musikalartat, när hela gänget av utslagna dyker upp på en alternativ bal som huvudpersonerna ordnat i ett övergivet hyreshus, men skildringen hör ändå till bokens höjdpunkter.
Så långt allt gott, men mot romanens senare del börjar handlingen hamra i det fria. Bångstyrig action snor syre från den intensitet som redan är tillstädes, vilket är synd. I stället för biljakter och rån hade jag hellre sett några fler pusselbitar rörande Kung B:s bakgrund som tycks mig väl skissartad, eller några fler nedslag i Queen O:s uppväxt i Iran.
Slutet är dock stilfullt och sorgesamt, och så öppet att jag misstänker att vi i sinom tid kommer att få veta mer om dessa två sakletande och småkriminella transpersoner av vilka jag särskilt fäster mig vid den litteraturnördande och vassa Queen O: ”Måste jag välja så väljer jag böcker framför käk. Det är därför jag så smart och smal.”
