Hon skrev i trots mot den manliga blicken
Carl-Michael Edenborg om Inger Alfvén (1940–2022)
Inger Alfvén är död. Hon var en av de främsta i den svenska författargeneration som bröt igenom under 70-talet med psykologiskt intensiva romaner om främst kvinnor som kämpar för sina liv i nätet av roller, familjeförhållanden, drömmar och besvikelser.
Hon blev 82 år. Och hennes författarskap sträcker sig över sex decennier: mellan debuten "Vinbergssnäckan" 1964 till den sista romanen "Tvilling" från 2019 kom över tjugo böcker, som nådde fram till många svenska läsare.
Genom hennes texter får vi i realtid följa en epokal historisk förändring: kvinnans definitiva inträde på den historiska scenen
Hennes författarskap har en värdefull kontinuitet: från debutromanens trotsiga unga kvinna mitt i 60-talets befrielsevåg, till 70-talets allt mer medvetna kvinnor som försöker hantera en mängd traditionella roller och samtidigt förverkliga sin individualitet. Genom hennes texter får vi i realtid följa en epokal historisk förändring: kvinnans definitiva inträde på den historiska scenen och gradvisa befästande av sin betydelse, i trots mot, samspel med och bortom den manliga blicken och förväntningen.
Inger Alfvén tillhörde en illuster släkt med kompositörer och nobelpristagare i fysik. Hon var utbildad socionom och verksam som kurator. Intresset för människans besvärliga balansgång mellan kärlek, våld och frihet märktes även där. De sista närmare trettio åren av sitt liv var hon gift för tredje gången, med psykiatern Johan Cullberg, som avled bara en dryg månad före hennes död den 26 juli.
Hon skrev främst romaner, men även noveller och dramatik. Det handlar inte så mycket om 70-talets typiska rapport- eller bekännelselitteratur, som hos Thorwall eller Klingspor. Snarare om en sorts kvinnliga utvecklingsromaner. Hennes intresse för individens möjligheter att förverkliga sin unika personlighet tvärs igenom de sociala mönstren märks ständigt, från debutens ungdomsskildring till hennes offentliga genombrott, romanen "S/Y Glädjen" från 1979, som jag antar är hennes mest lästa bok, inte minst sedan den filmatiserades 1989, med bland andra Stellan Skarsgård och Lena Olin.
Ofta närmar sig hennes för all del avskalade, raka språk ett medvetandeflöde som kan påminna om James Joyces eller Claude Simons, som befinner sig i ständig rörelse.
Här placerar Alfvén sina sörjande karaktärer på en isolerad plats, en segelbåt som visar sig ha en dramatisk historia. I detta trånga utrymme får läsaren möta karaktärernas väldiga psyken, deras livsdrömmar och livslögner, deras försök att leva tillsammans och samtidigt vara människor, och den ohyggliga ensamheten som kan uppstå mitt i ett intimt förhållande med en partner eller familj.
Ofta närmar sig hennes för all del avskalade, raka språk ett medvetandeflöde som kan påminna om James Joyces eller Claude Simons, som befinner sig i ständig rörelse. Vi möter det i detta komprimerade och typiska stycke i en annan av Alfvéns mest lästa romaner, "Ur kackerlackors levnad" (1984): "... hon planerade att överge Torsten bara hon använt honom färdigt, ja inte överge precis, i varje fall inte genast, men inget förhållande varar i evighet, det insåg väl han lika väl som hon och de hade många gånger pratat om saken, hennes rastlöshet, hennes oförmåga att slå sig till ro som ärvt efter pappa."
Det handlar om rollen som dotter, som hustru, som sexuell varelse, som mamma, som akademiker eller arbetare, som en del av en stor historia om kvinnors frigörelse. Inger Alfvén var delaktig i Grupp 8 och var även med och mobiliserade systrar i Författarförbundet.
Jag tror att Inger Alfvéns författarskap kommer att fortsätta att leva genom nya läsare och nya utgåvor av texterna. De vittnar inte bara om en av de mest revolutionära epokerna i historien. De har även ett tilltal och en tematik, oavsett om denna handlar om den problematiska relationen mellan döttrar och mödrar, som knappast kommer att kännas daterad inom överskådlig framtid.
