Superduktiga på sång, dans – och feminism
Nya ”Mean girls” har en uppdaterad story men fortfarande ska tjejer bara bli bättre
Den hyllades som feministisk – och kallades antifeministisk. Den ansågs smart och inkluderande, men också fördummande och fördomsfull. Filmen ”Mean girls” från 2004 blev hur som helst en klassiker i genren kul filmer om tjejer och de låga förväntningarnas tyranni. För ungefär det handlade Lindsey Lohans största rollprestation om: att ständigt behöva förhålla sig till skolgårdsmobbing, utseendehets och coolhetskrav, trots att man vill och kan så mycket mer.
Komikern Tina Fey skrev manuset utifrån en självhjälpsbok för tonårsföräldrar med undertiteln ”hur du hjälper din dotter att överleva klickar, skvaller och pojkvänner”. Feys manus satte tjejerna i förgrunden – feministiskt! – men beskrev också just tjejers beteende mot varandra som problemet – antifeministiskt!
Manuset präglades av ett uppenbart mångfaldstänk, och i filmen syntes rullstolsburna, småväxta, alla varianter av hudfärger. Men här fanns också faktiskt problematiska klichéer, som den om en bortskämd judisk rikemansdotter, sexuellt brådmogna men i övrigt blasé asiatiska tjejer – och så Afrika förstås, som Lindsey Lohans Cady vuxit upp i: det okända, ociviliserade djungelriket där allt är både lättare och mer på riktigt. Feminister var och är fortfarande, naturligtvis, extremt ambivalenta inför denna film, som trots sina politiska brister är så charmig – och som så uppenbart talar till så väldigt många.
”Mean Girls” fick en uppföljare i form av en Broadway-musikal, som nu fått en uppföljare i form av en snyggt producerad biomusikal. Så duktiga alla är, tänkte jag när jag såg den: de sjunger verkligen jättefint! Och dansar fint också, och berättar historien med tajming och stil.
Små förskjutningar i berättelsen, som visar hur kulturen förändrats och var den står still
Storyn har fixats till, blivit ännu mer politiskt korrekt och modernt självkommenterande. I 2024 års version växer huvudpersonen Cady (Angourie Rice) upp med en ensamstående mamma som forskar i ett namngivet afrikanskt land – se så duktiga amerikaner, som vet att Afrika består av nationer! De två reser hem till USA och så ska Cady äntligen gå i skola, efter att ha hemundervisats av sin jätteduktiga mamma. Där stöter hon på samma klickar, skvaller och låga förväntningar som Cady i ursprungsfilmen – fast något mer politiskt korrekt skvaller, förstås. Den stora elaka lögnen som drottning-biet Regina George (Renée Rapp) spritt om den coola Janis (Auli’i Cravalho) är inte längre att Janis är lesbisk – det är hon, men ingen bryr sig – utan att hon tänt eld på Reginas skolväska, och därmed är galen och gränslös. Små förskjutningar i berättelsen, som visar hur kulturen förändrats och var den står still.
I dag kan kvinnor vara lesbiska, det är lugnt, men de kan fortfarande inte tillåtas vara öppet aggressiva eller hitta på farliga hyss. Det är samma falskhet, samma svårigheter för tjejer att samarbeta och tycka om varandra som utgör historiens kärna.
Och det är samma gender policing – ett slags ständigt pågående kollektiv övervakning av kvinnlighetens gränser, som också kommenterades i filmen om Barbie förra året: det gäller att vara sexig, men inte för sexig; det gäller att vara smal, men inte mager; det gäller att vara snäll, men inte mesig; det gäller att vara smart, men inte för smart och inte för försigkommen. Det straffar sig att sticka ut, men också att smälta in för mycket. Man ska vara unik men inte konstig, cool men inte dryg, vacker men inte ytlig. Och allt detta, om man får tro filmens budskap, är det tjejer som kräver av sig själva och av varandra.
Det är så duktigt, verkligen, av Hollywood att identifiera dessa omöjliga krav och göra charmig och politiskt korrekt komedi av dem. Men att göra exakt samma poäng en gång till, nämligen att tjejerna ensamt är både offer och förövare i den patriarkala maktutövningen och bara borde bli bättre – är det så kul, egentligen?
En sak till är alltså detsamma, såhär tjugo år in i ”Mean girls”-fenomenet: feministerna är fortsatt ambivalenta.
