Ondska straffas brutalt i nya skräckserien
”Huset Ushers undergång” visar att ingen är odödlig
Två blå ädelstenar har plundrats från en egyptisk drottnings ögonhålor och tillförts familjen Ushers odödlighetssamling. Föremålen i denna samling är ”ovärderliga”, men självklart inte utan pris. Alla går att köpa: länder, institutioner, poliser.
Vem som betalar för andras framgång, rikedom, överflöd, är ledmotivet i Mike Flanagans nya skräckserie ”Huset Ushers undergång”. Liksom i tidigare produktioner som ”Hill House” (fantastisk) och ”Bly Manor” (ganska bra), utgår berättelsen från ett hus. Som en mästare i gotisk byggnadsvård har Flanagan byggt om, byggt ut och satt ny tidsfärg på dessa kråkslott av Shirley Jackson och Henry James. Förankringen i genren gör att han samtidigt förmår vara sann mot originalberättelserna och samtiden.
”House of Usher” är dock inte bara ett hus, utan också en ätt. I vår verklighet heter ätten inte Usher, utan Sackler. Dynastin som har kallats för ”världens ondaste” grundade läkemedelsbolaget Purdue Pharma, lanserade det beroendeframkallande Oxycontin och spelade på så sätt en avgörande roll i den amerikanska opioidepidemin. I serien heter företaget Fortunado och drogen Ligadone.
Hur blir då en människa världens ondaste? Genom en serie medvetna handlingar, tycks serien mena. Kontrakt med djävulen kräver att någon skriver på.
Familjen Usher består av patriarken Roderick och matriarken Madeleine (tvillingar med incestuös vibb), Rodericks missbrukande barnbrud, samt hans två äkta och fyra oäkta barn. Dessa skildras genreenligt som degenererade representanter för allt som är vidrigt och rikt: en psykopatisk påläggskalv, en skrupulös medicinsk forskare, en emotionellt avskuren hälsoinfluencer, en hänsynslös pr-chef, en hedonistisk klubbägare, en drogande tv-spelsmagnat.
Som små dockor på väg till slakt avrättas ett barn i varje avsnitt, i korta sinnrikt konstruerade berättelser i berättelsen, inspirerade av Poes noveller. ”Röda dödens mask”, ”Guldbaggen” och ”Den svarta katten” är några av de som här omtolkas, och därutöver är serien genomsyrad med Poe-allusioner på detektiver, korpar och Annabelle Lee.
Utan att för den skull vara enkla är Flanagans serier alltid prydliga. Strukturen är hårt hållen, varje planterad ledtråd följs upp, varje lång monolog betyder någonting. Detta kontrollerade kaos – ordningen i skräckkabinettet – skapar förtroende och förväntningar. Till skillnad från jämförbara skräckserier som ”American Horror Story” är det aldrig billigt. Men når det tillräckligt långt?
Flanagan har i ”Huset Ushers undergång” två problem. Det första är att han alltid använder samma, ganska ojämna, skådespelarensemble (och sämst är tyvärr hans egen fru Kate Siegl, vars blanka, amerikanska tänder visserligen för första gången är in character). Det andra är tv-serien ”Succession” som även den skildrade makt, moral och tragedi inom USA:s rikaste familjer. Inte bara är det otacksamt att jämföras med denna supersuccé, men begäret till miljöerna: skyskrapor i glas, lyxiga penthouses, taxibilar, är också mättat.
Ändå faller faktiskt allt på plats i sista avsnittet. Ingen ondska går ostraffad. Odödlighet existerar inte. Vi säljer och äter våra egna barn.
