Jag tror vi har pratat färdigt om droger nu
Michael Pollans ”Sinnenas rike” visar hur rika människor med makt lyckats göra droger till hälsokost
Jag är så jävla trött på droger.
Jag är trött på att själv ta dem, trött på att andra tar dem men mer än något annat är jag trött på att höra om dem.
En dålig ingång att ha, kanske, när man läser Michael Pollans senaste bok ”Sinnenas trädgård” (Fri tanke). Men jag trodde det kanske fanns något här som kunde tända mitt tidigare intresse igen? Men nej, boken cementerade bara min övertygelse om att vi har pratat färdigt om droger.
Det är inte Pollans fel! Egentligen.
Boken är bara ett typexempel på vad som blivit så jävla tjötigt med hur vi tänker och pratar om droger. Felet är när droger, precis som alla andra förströelser vi ägnar oss, tvunget ska tillskrivas en nytta.
Ja, droganvändandet har en identitetskris. Såklart har vi fortfarande missbrukarna, nollorna. Och vi har såklart festknarkarna, som har fått dåligt rykte. Särskilt i Sverige de senaste åren, eftersom människor dör som flugor av att sälja drogerna till de som bara tar något då och då.
Droganvändandet som ger mig min grövsta fatigue är dock inget av dessa två, utan det jag inte längre orkar höra om är Goop-sättet att bli hög på. Ni vet Goop, Gwyneths Paltrows livsstilsmärke som haft flera virala produkter, produkter som alltid är sinnessjukt dyra och i högsta grad nonsens. Ormoljan och doftljus som luktar kvinnligt könsorgan? De människorna är numera jätteinne på svamp, MDMA, weed och syra.
Att ta droger på ett goopigt sätt betyder att man tar droger under en flagg av välmående och självutveckling. Långt ifrån allt som skrivs om droger med den här utgångspunkten är hokuspokus. I omåttligt populära och intressanta ”The body keeps the score” presenterar psykiatrikern Brassel van der Kolk hur trauma effektivt behandlas med bland annat MDMA. Men det är något annat, för mig i alla fall.
Det jag stör mig på är att rika människor med mycket makt lyckats göra droger till hälsokost.
Att det är hälsokost leder också till att Netflix pumpar ut filmer på ämnet. En av dessa utgår från Michael Pollans megapopulära ”How to change your mind”, boken som föregick ”Sinnenas trädgård”.
Även om han säkert hatar Goop är han en Goop-brukare upp i dagen
Pollan, som regelbundet skriver i New York Times, började sin karriär med att skriva om mat. Matintresset ledde honom till växtriket och eftersom Pollan också älskar att pyssla i sin trädgård fascineras han av hur människans konsumtion av växter binder henne samman med naturen. Vilka växter som är förbjudna beror på kulturen, tiden och politiska intressen och i nya boken skriver han om kaffe, opium och meskalin. Stilen är puttrig, lite kulturhistoria, lite kåseri, lite självbiografi.
Pollan är en vit man i sextioårsåldern, författare och professor i journalistik. Även om han säkert hatar Goop är han en Goop-brukare upp i dagen. Förutom att han, i ”Sinnenas trädgård”, knappt brukar. Opiumtexten handlar huvudsakligen om att Pollan har ångest över att han odlar vallmo, som opium utvinns ur, i sin trädgård.
Texten om kaffe handlar om, ja, kaffe. Författaren slutar med kaffe och börjar dricka koffeinfritt te, men inser hur beroende man är av kaffe och sen börjar han igen. Bokens enda tripprapport kommer från ceremonin han gör med en vit shaman, när han under pandemin provar meskalin. I riktig fegisanda skriver han knappt om sin egen tripp, utan mest om sin frus.
Blä, jag kan inte fatta droger blivit likställt med att vara elevrådsordförande. För okej, även om en tripp liknar alla trippar och det ofta är outhärdligt tråkigt att höra om dem är det i alla fall sårbart att bjuda in till den resan. För man visar sig lite wonky, svag, man blottar sina konstiga begär.
För vad är egentligen det goa med droger? Att de inte har någon egentligen poäng! Det är exakt som litteratur på det sättet. Och att det inte har en poäng gör det inte mindre njutbart, tvärtom.
