Jag vill inte att samhället ska ha några åsikter alls
Varken busshållplatser, fotbollslag eller bibliotek ska tycka något
Busshållplatsen utanför ryska ambassaden heter sedan i juni ”Fria Ukrainas plats.” Namnbytet, förklarar Region Stockholm, ”är en del i flera insatser för att visa Region Stockholms stöd till det ukrainska folket”.
Hållplatsen utanför Israels ambassad har dock inte döpts om till ”Fria Palestinas plats”, utan heter fortfarande Djurgårdsbron.
I takt med att Sverige överger neutraliteten, håller vi även på att tappa just det som kännetecknar fria samhällen: åsiktsneutraliteten. Det vill säga att institutionerna är neutrala, men att människorna får ha vilka åsikter de vill. Kännetecknet på auktoritära samhällen är tvärtom att institutionerna har en åsikt, och att den åsikten sammanfaller med regeringens, medan människor inte tillåts ha en avvikande åsikt utan att drabbas av repressalier.
Våra institutioner har börjat ta ställning i allt högre grad. Postnord stämplar alla brev med ”Aid for Ukraine”, kommuner hissar Israels flagga, Prideflaggan, Ukrainas flagga – och oavsett vad man tycker om detta, så är det otvetydigt att ta ställning. Och vad händer då med de som inte håller med? Är de inte önskvärda? Ska de tystas, omskolas, utvisas, eller, som många hoppas på sociala medier, rent av avrättas? Har de en plats i samhället?
I somras lade ett bibliotek i Göteborg ut ett inlägg på Instagram som visade hur de gallrade ut böcker av författaren Lena Andersson, med en text som i sarkastisk ton anspelade på hennes senaste artikel. Tonen må ha varit skämtsam, men innebörden var obehaglig: om vi inte gillar dina åsikter är dina böcker inte önskvärda här.
Jag må ha en åsikt, men jag vill inte att busshållplatser ska spegla den
Det paradoxala sker alltså att biblioteket agerar som en person – men en person får inte längre agera som en person. Kommuner förbjuder anställda att ha tröjor med politiska motiv, som #pressatläge, i förra valet förbjöd Region Stockholm vårdpersonalen att uttrycka sig politiskt, och SVT-anställda är så rädda för att bli förknippade med något politiskt nuförtiden att de inte ens vågar utöva sin grundlagsskyddade rättighet att gå i en demonstration.
En del i politiseringen av samhället är de ”värdegrunder” som har spritt sig som en löpeld i företag, skolor och verksamheter. Även om de ofta innehåller intetsägande formuleringar om allas lika värde – vem kan vara emot det, tänker man – kan just det intetsägande fungera som ett godtyckligt vapen, eftersom det är så öppet för tolkning.
Så har också värdegrunder använts för att säga upp minst ett hundratal personer de senaste åren – om jag räknar bara de fall som förekommit i medier. IFK Göteborg stängde av fotbollsspelaren Tobias Sana då han sa emot sin tränare. ”Jag har bara följt våra rutiner och vår värdegrund” löd klubbens förklaring. En skolchef i Sollefteå sades upp efter ett bråk med en ordningsvakt på krogen – hans beteende ansågs bryta mot värdegrunden. Jensen Education sade upp en lärare som twittrade om kriget mot Gaza, med hänvisning till att det gick emot värdegrunden att ”sprida desinformation om terrordådet”. Försvarsmakten hotade att bestraffa en anställd som vägrade delta i Prideparaden, då han ansågs handla emot allas lika värde (den anställde fick senare rätt, deltagandet ska vara frivilligt).
Värdegrunden rör sig i ett gränsland mellan avtal och norm, och just därför är den så elastisk – den styr över arbetstagarna även på fritiden och på sociala medier, trots att de inte skrivit på något kontrakt om att följa den. De värderingar som uttrycks där antas vara så generella och ofarliga att alla bör kunna skriva under på dem. Men om de är så ofarliga, varför då anamma dem? Om ingen är emot, varför behövs de då? Och om någon är emot, är den personen då inte önskvärd?
Värdegrunden är på det sättet en sorts skugg-lag. En lag som inte är framröstad i riksdag, som inte har någon straffskala, men som ändå reglerar vad som är bra och dåligt. I samma skuggland rör sig regeringens beslut om att ta fram kurser i värderingar för nyanlända. Enligt förslaget ska ”jämställdhet, kvinnors rättigheter, religionsfrihet och samhällets övriga grundvärderingar bli tydligare i samhällsorienteringen”. Vidare ska det klargöras att ”antisemitism och andra former av hat och fientlighet inte har någon plats i det svenska samhället”.
Poängen är inte om de värderingar som uttrycks här är bra eller dåliga. Poängen är att samhället inte ska ha värderingar. Samhället har en lag, och det räcker gott och väl med den. Den som bryter mot lagen straffas. Det räcker så.
Jag må ha en åsikt, men jag vill inte att busshållplatser ska spegla den. Jag vill inte att de ska uttrycka någon åsikt alls. Jag vill att de ska vara neutrala. Jag vill inte att en bibliotekarie ska gallra ut böcker av oönskade författare eller rekommendera böcker som ligger i linje med samtida ideologiska eller geopolitiska trender, även om jag skulle råka hålla med. Jag vill inte att samhället ska tycka något. För om samhället tycker – då är inte vi fria att tycka.
