Så blev universiteten mer lika bilbesiktningar
Detta borde oroa utbildningsministern mer än cancelkulturen
Har högern ”tappat det”? Det var Mathias Wågs ordval i ett inlägg i debatten om akademisk frihet. Och visst finns det en benägenhet att måla upp woke-aktivismen som ett större problem än den i realiteten är. Samma exempel tas upp gång på gång: lektorn i Uppsala som yttrade n-ordet vid ett arkivsökningsexempel 2019, en saboterad gästföreläsning vid sexologiutbildningen på Malmö universitet 2021, ett inställt seminarium vid mitt eget lärosäte. Graverande fall, visst, men vittnar de om ett strukturellt problem? Knappast.
Problemet är att samma anekdotiska sätt att resonera finns till ”vänster”. I höstas larmades det om att högerextremister infiltrerar universiteten. Bakgrunden var ett fall vid Karlstad universitet, där en person, som sades ha haft kopplingar till NMR, lyckades få läraren för kursen ”Interkultur. Ras och vithet i Sverige” sjukskriven.
”Nätprofilen är mycket aktiv i sociala medier, där han bland annat skriver nedsättande om kursen, kursens studenter och kursens lärare” löd Karlstad universitets egen beskrivning av saken.
Samtidigt som de nedsättande orden skrevs på internet pågick vardagen i grundskolan som vanligt. Drygt 1 100 fall av fysiskt våld och hot anmäldes bara under 2023. Så, med all respekt för händelsen i Karlstad (som det onekligen finns mycket att säga om, och många anledningar att låta bli): var inte de massmediala reaktionerna, i det perspektivet, lite oproportionerliga?
Det som kompromissas bort på det sättet är egentligen inte akademikernas frihet utan något mycket värre: kunskapens frihet
Problemet med de återkommande debatterna om alla dessa fall är att de skymmer sikten för de mindre spektakulära men allvarligare hoten mot den akademiska friheten. Som Etikprövningsmyndigheten, grundad 2019. ”Det är ingen överdrift att hävda att de utgör den största inskränkningen av akademisk frihet i Sverige i modern tid” skrev statsvetaren Sten Widmalm om myndighetens befogenheter. 2 500 forskare undertecknade ett upprop som krävde förändring. Varför? Ja, till exempel måste den forskare som vill citera en partiledardebatt på tv numera söka tillstånd hos denna myndighet. Hur var det nu med den där yttrandefriheten som var så omhuldad häromåret?
Men hur absurt etikprövningssystemet än är, så finns det ett hot som är ännu större och ännu mindre debattvänligt. Jag tänker på alla de regler och styrsystem som i allt högre grad försvårar möjligheterna att bedriva högre utbildning överhuvudtaget.
Som så ofta när det gäller nyliberalismen handlar det om tråkiga teknikaliteter: att all undervisning tvingas in i ”moduler” som ska kunna examineras separat för att administratörer och jurister ska vara nöjda. Möjligheterna att förnya litteraturlistor och uppdatera kurser begränsas av att varje förändring måste anmälas månader, ja ibland år i förväg. Varje kurs måste kunna kokas ner till ett par punkter (”lärandemål”), som undervisningen sedan ska förmedla, och examinationen bocka av. Resultatet är ett utbildningsväsende som har större likheter med bilbesiktning och kundundersökningar än med universitetets idé.
Det som kompromissas bort på det sättet är egentligen inte akademikernas frihet utan något mycket värre: kunskapens frihet. Det är den utvecklingen utbildningsministern borde bekymra sig över.
