En provokation mot stora delar av befolkningen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-05-06
Liv och Caroline – en innerstadsversion av Göran Persson
The Clashs sångare Joe Strummer skämdes för sitt kulturella kapital. Han växte upp på privatskola och förpackade sin medkänsla i tre minuter långa poplåtar och sjöng för dem som inte hade något.
Samma skam bygger boken Kära Liv och Caroline, en fortsättning av Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis podcast En varg söker sin podd, där författarna besvarar läsarnas frågor om sex, skönhet, relationer och politik.
I ett samhälle där webbradio oftast är förbehållet män som gråtrunkar i grupp är behovet av ett annat perspektiv än Sigge Eklunds narcissism nödvändigt. Ändå är det mycket lite som skiljer Kära Liv och Caroline från valfritt avsnitt av Alex och Sigge.
Till ytan har författarna skapat poddsamhällets identitetspolitiska motsvarighet till Kamratpostens frågespalt ”Kropp och knopp”, eller en pendang till den numera nedlagda ungdomstidningen Darling. Livs och Carolines revisionism av sig själva – oavsett om det handlar om hudfärg, sexualitet eller klasstillhörighet –färgar varje sida. En följd av den politiska tankegången att reflektera över sin egen position.
Synd då att samma politik i fallet Kära Liv och Caroline innehåller en bombmatta av provokationer mot den del av befolkningen som inte får podda för Expressen. Eller, för den delen, skriva recensioner i Aftonbladet.
Jag har fortfarande inte läst eller hört ett podcastpar som inte får mig att vilja citera Frasier Crane:
”Kopernikus ringde, och ni är inte universums mittpunkt.”
I ett stycke hävdar Caroline Ringskog Ferrada-Noli att hon lider av ett ”halvt rikhetskomplex”. Om jag anstränger mig riktigt jävla mycket kan jag säkert komma på någonting mer provocerande att säga till dem som saknar ekonomiskt kapital.
Konsekvent besvarar hon läsarnas frågor med referenser till prisbelönta haute cuisine-restauranger, småhippa pop-up-butiker, torra rieslings och kvällar tillbringade i Djursholm.
Kort sagt: gåspennesvenska. Det känns som att träda in i en medveten innerstadsversion av Göran Perssons godsägardrömmar.
Liv Strömquist är bättre. Framför allt är hon rolig - en egenskap som inte är supervanlig i en tid när debatterande småpåvar förpassat humorn till Gulag. Under en diskussion om kulturskribenters arbetsvillkor grunnar hon över vad en strejk skulle innebära: ”Akta er, annars får ni inga kritiska analyser av Taylor Swifts Instagram.”
I ett annat kapitel skriver hon att ”om jag får mindre än fem orgasmer räknar jag det som ett avbrutet samlag”. I ett tredje, om varför det är svårt att träffa folk i Stockholm att ligga med: ”På grund av att Kleerup har flyttat till USA.”
Ändå påminner slutresultatet om Aftonbladet Kulturs årliga fester - hur kul du än har vaknar du asbakis och oknullad.
”Kära Liv och Caroline” må vid en första anblick vara en uppgörelse med författarnas självbilder och positioner, men är snarare en samtida och könsomvänd cenakel, de litterära salonger från förra sekelskiftet där manliga författare beströk varandra med sin egen briljans.
Kristofer Andersson
