Nedväxt löser inget – vi behöver en ny grön giv
Tillväxtkritikerna missar att nyliberalismens chockdoktrin handlade om att bevara vinsterna
Begreppet ”nedväxt” har blivit vänsterns motsvarighet till en tåfjutt. Många tar i maximalt, men resultatet blir en mesig snedträff. Det senaste exemplet är Ulrike Hermanns bok ”Kapitalismens slut”. Där argumenterar hon för att en omställning är omöjlig och att hoppet står till en brittisk krigsekonomi modell 1939 som drastiskt krymper den privata konsumtionen. ”Kapitalismens slut” är på många sätt en lysande bok: skarp och välargumenterad. Precis som Hermann tror jag också att ransonering kommer behövas i framtiden. Just därför är dess logiska luckor så intressanta.
Hermann menar – helt riktigt – att en kapitalism som inte växer är döende. Men det är inte så som hon skriver att ”ekonomin” eller BNP måste expandera. Som exempel kan man ta Thatchers första år vid makten 1979–84 då 15 procent av tillverkningsindustrin slaktades. Bland annat genom att räntan drevs upp till hisnande 17 procent och gruvfacken krossades.
Begrepp som tillväxt och nedväxt är meningslösa eftersom de befinner sig i ett samspel med varandra
Denna chockdoktrin har ofta setts som nyliberalismens födelse. Men intellektuella som Naomi Klein och Hermann har glömt vad doktrinen betyder: nämligen att nyliberaler skiter i om ekonomin växer. Det som Thatcher gjorde var inte att återställa tillväxten – utan vinsterna. På samma sätt har regeringarna i västvärlden knappast drivit en politik för ökad tillväxt de senaste 30 åren – utan för kapitalackumulation.
Begrepp som tillväxt och nedväxt är meningslösa eftersom de befinner sig i ett samspel med varandra. För att vissa sektorer ska krympa måste andra växa. Visst kommer vi, som Herman skriver, behöva resa mindre i framtiden, men likväl måste höghastighetstågen mångfaldigas för att flygtrafiken ska försvinna. Och även om vi behöver ransonera elen kommer den gröna energin behöva expandera massivt för att kolkraften ska slås ut.
Anledningen är att kapitalismen är ett dynamiskt system som överlevt krig och revolutioner. Vilket gör att den högst troligt - vilket Hermann förnekar - kommer vara kvar 2050, då världen måste vara koldioxidfri. Och även om jag hellre skulle se en demokratisk planekonomi så har vi inte råd att chansa på att staten eller kommunen kommer ha ensam bestämmanderätt över tillverkningen. Bättre därför att i reformistisk anda försöka hacka tillväxten och samtidigt motarbeta marknadens anarki.
I ”Kapitalismens slut” får denna bergfasta övertygelse om kapitalismens oundvikliga undergång stora konsekvenser. Till exempel viftar Hermann bort frågan om hur vi ska ersätta det magiska byggnadsmaterialet armerad betong. Nedväxtlinjen föreskriver att vi delar på befintliga bostäder, vilket bara i sig skulle innebära det största sociala experimentet i världshistorien. Är det ens möjligt att genomföra under kapitalismen?
Men spelar frågan om vänstern riktar in sig på tillväxten eller kapitalackumulationen någon roll? Eller är det bara ett nytt sätt att räkna änglar på en nålspets? Jag tror inte det.
För det första är fossilkapitalet en tydlig motståndare, medan Hermanns ”tillväxt” bara är en abstrakt figur som ingen förstår sig på. I praktiken kan det innebära att sätta en modern Lucasplan i centrum i stället för ”buy nothing day”. Det förra handlar om att ställa om fabriker till grön produktion, motverka outsourcing och arbetslöshet medan det senare handlar om grön åtstramningspolitik. Vad sätter flest hjärtan i brand tror ni?
För det andra kommer omställningen bli fullkomligt kaotisk om marknaden får genomföra den. Då kommer mängder av elbilar att byggas medan kolkraftverken kommer stängas ner för sent. I Hermanns bok används ”prissignaler” endast två gånger och ”ackumulation” vid noll tillfällen – fundamentala begrepp för en kritik av den marknadsdrivna omställningen.
Sist och slutligen avfärdar Hermann den gröna nya given – det reformprogram som vitaliserat klimatvänstern och skapat hopp världen över. Anledningen är att en grön ny giv riskerar att öka tillväxten. Hade nedväxtanhängarna riktat blicken åt rätt håll hade de insett att problemet med kapitalismen är inte evig tillväxt – utan evig ackumulation.
