Den hotfulla förorten var bara en dimridå
Valrörelsen befäste en rasistisk världsbild istället för att föreslå lösningar
Vid Tucson high school i det då republikanska Arizona fanns under en tid ett så kallat ”mexican american studies program”. Målsättningen var att förbättra marginaliserade ungdomars livsvillkor genom riktad utbildning. Det blev en fullträff. Medan skolavhoppen för elevgruppen på nationell nivå var 48 procent lyckades programmet få igenom alla sina elever. 85 procent gick vidare till universitetsstudier.
Även i Sverige finns exempel på satsningar som stärkt så kallat särskilt utsatta områden genom att skapa delaktighet och tillit. Att det varit knäpptyst kring sådana initiativ i en valrörelse vars heta dramaturgi kretsat kring ”orten” måste förstås mot bakgrund av den radikaliserade högergir som förskjutit innebörden i det centrala segregationsbegreppet.
Termen segregation, från latinets segregare – uppdelning – innebär att en social och en rumslig åtskillnad sammanfaller. I forskning och politisk debatt har begreppet använts för att belysa ojämlikhetens geografiska, klassmässiga och rasistiska fundament. Det som hålls isär och skiktas är nämligen inte bara gator och människorna som bor där utan framför allt resurser, tillgångar och samhällets välvilja.
I valrörelsen försvann det strukturella perspektivet och segregering blev en fråga om ursprung och kultur. Fördelningsfrågorna kapades till förmån för en betydligt dunklare etnisk vinkel. Segregation är nu ett nyckelbegrepp i en integrationsretorik vars politiska riktning inte primärt är att bryta människors utsatthet – utan snarare att fostra till en imaginär gemenskap, en nationalistiskt grundad universalism, baserad på ”svenska värderingar”. Som i den ”svenska jämställdhet” Magdalena Andersson använt som slagträ när hon försvarat Anders Ygemans utspel om maxtak för ”utomnordiska invandrare” i vissa områden.
Segregation som ytterligare ett ord i besvärjelsen mot det främmande alltså, vars inte bara problem utan också orsak, förlagts till etniskt kodade grupper. ”Vi vill inte ha Chinatown, Somalitown eller Little Italy”, som Andersson inskärpte.
När fördelningsperspektivet försvinner undandras begreppets vidvinkel. I valrörelsen knöts segregationen till vissa områden när problemet i själva verket är en större skev struktur – ett delat samhällsansvar. Boendestrukturen på Södermalm är med andra ord lika problematisk som den i Rinkeby men tanken om ”etniska kluster” fäster inte på vita områden. Därför finns heller inga förslag om att bussa barn från innerstan för att motverka social segregering. Snarare har begreppets nya betoning fått det ”vita hav”, som queerfilosofen Sara Ahmed kallar osynliggörandet av vitas privilegier i rasistiska samhällen, att breda ut sig.
Att begreppet frikopplats från sin ursprungliga innebörd och, på forskarspråk, endast handlar om en av polerna, möjliggör våldsamma förslag. Med hänvisning till ”bristande segregation” förespråkas över blockgränserna åtgärder som dramatiskt inskränker vissa gruppers fri- och rättigheter men också, tro inget annat, hotar allas vår demokrati.
Språktester för tvååringar och adressbetingad adhd-screening har skrämmande historiska rötter som öppnar avgrunden mot ett kolonialt arv av rasbiologiska institut och tvångssteriliseringar. Och den chimärt liberala, men i grunden djupt rasistiska retoriken fördunklar själva kärnan i de starka bilder som länge dominerat den mediala utblicken.
Man kunde exempelvis tro att hjärtat i diskussionen om dödsskjutningarna skulle röra de barn och unga som mördas och mördar, deras familjer, vänner och områdena där de tragiska våldsspiralerna får fäste. Att dessa människor snarast pekas ut som orsak till ett annat, mer diffust, problem, som har att göra med ”svenskhet”, speglar den reaktionära tankens kupp som förvridit det politiska samtalet med ännu oöverskådliga konsekvenser.
I Tucson var alla inte lika begeistrade över skolframgångarna. Programmet väckte ont blod hos delstatens republikaner och efter en juridisk strid tvingades skolan slutligen att stänga det. Så kallat ”amerikanska värderingar” segrade över det mänskliga och samhälleliga värdet i att låta unga hitta glädjen i att lära sig nytt och utmanas, att känna stolthet över den man är och låta det spridas som ett engagemang för fler. Av alla de unga som blev fråntagna sin utbildning är många i dag sannolikt förlorade i arbetslöshet och i drogkartellernas nät.
På liknande sätt tycks den nya svenska segregationslinjen skräddarsydd för att ta sönder den känsla av värdighet och livssammanhang som människor, trots ojämlika förutsättningar, skapar sig. Den känsla av mening och kraft, trots allt, som ofta bottnar just i barnen, och lika ofta stödjer sig på en granngemenskap. Precis de känslorna och sammanhangen ska omintetgöras och ersättas med – vad?
Det dystra svaret på varför valrörelsen inte blev en budgivning om åtgärder som bevisligen kan vända utanförskap och bromsa nyrekryteringen till gängen är att det aldrig handlade om det. Den hotfulla förorten var en dimridå för att slippa prata om annat, som klimatkrisen, men också en skapelse gjord för att befästa en rasistisk världsbild. SD och deras allierade behövde skjutningarna som legitimt bränsle för att driva sin avhumaniserande politik. Hur ska man annars förstå förslag vars konsekvens är en förstärkt polarisering? Det kommer inte som en överraskning att SD lyckats bäst långt från skjutningarna medan områdena som ska ”räddas” ger partiet stor tumme ner.
Men allt kommer tillbaka.
Medan nittiotalets nyliberalism förstärkte en klassmässig och geografisk stad-land-motsättning som banat väg för dagens högerpopulism finns liknande långverkande rekyler att vänta av den klyvning som nu inskärps. Att göra människor språklösa och bemöta klassmässig ojämlikhet med rasism skadar oss i grunden, som samhälle. Oavsett den politik som nu kommer att föras har den förråande valrörelsen i sig orsakat djupverkande sår. Många vittnar om rädsla för rasistiskt våld, barn är rädda att deras familjer ska tvångsutvisas och folk upplever att deras människovärde, deras rätt att existera, är hotad.
Vissa har beskrivit det som att vi nu överträtt en tröskel, en anständighetens gräns. Vi har genomlevt en valrörelse kantad av våldsamt människoförakt, terrorklassade mordplaner på den enda borgerliga partiledare som motsatte sig SD, öppet nazistflirtande, trollfabriker och faktaresistens. Vi har vaknat upp till en värld där mycket tycks sig likt men där något avgörande har förskjutits, förvridits. Orden låter likadant men betyder inte längre det samma. Det börjar med språket, som psykologen och förintelseöverlevanden Hédi Fried sammanfattat de smygande skiftena i trettiotalets Tyskland.
