Mellan konst och kärlek

Svansjön bakom kulisserna

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-04-10

helskärm

Det mest krävande och det kortaste konstnärslivet är dansarens. De flesta musklerna och senorna tar stryk, karriären håller i bästa fall
20 år och konkurrensen är stenhård. Nu går det inte alltid så långt som på Bolsjoj för några år sedan, när dess konstnärlige ledare Sergej Filin fick ­syra kastat i ansiktet av en besviken dansare, men incidenten, om det är rätt ord, säger en del om de känslor som är in­blandade.

Pär Isbergs Drömmen om Svansjön ger an an­tydan om livet bakom scenen, när han skildrar några intriger kring en koreografs uppsättning av den berömda baletten. Här får den dansare han vill se i rollen gå till någon annan, samtidigt som hans val av premiär­dansös verkar vilja älska en annan, den som ska gestalta Rothbart, trollkarlen.

Lars-Åke Thessmans eleganta och funktionella scenografi glider nästan osynlig mellan repetition och föreställning, mellan dröm och verklighet. Speglar och ett kanske lite väl dovt ljus skapar två slags grundrum, drömmens och verklighetens. Det börjar med det senare, audition och repetition, som avbryts av Teaterchefen (Jenny Nilson) med entourage, som verkar måttligt intresserade av det konstnärliga.

När väl huvudrollerna gått till andra än koreografens val, vidtar dennes dröm, där Isberg har utgått från urkoreografin av Marius Petipa och Lev Ivanov, en akt som ger kåren möjlighet att visa upp sig och riva ned applåder. Kåren är mycket bra, god närvaro och sällsynt väldisciplinerad. Möjligen blir det här lite mycket av tyll och tåspets, historien glöms bort och återkommer inte förrän efter paus med premiärfest och lite mer uppvisning, samt ett starkt slut, där kampen mellan Koreografen och Rothbart om Unga dansösen blir både koreografiskt intensivt och dramatiskt i en grad som jag hade önskat infunnit sig tidigare.

De tre solisterna imponerar, Desislava Soeva som Unga dansösen har en elegans och lätthet, rollens sinnesstämningar når klart och distinkt ut. Calum Lowden har inte riktigt samma scen­närvaro, men dansar snyggt och med en skörhet som kontrasterar mot Vahe Marti­rosyans karismatiske Rothbart; en stark prestation.

Men Unga dansösen väljer Koreografen, de lämnar huset och konsten för kärleken, som är valet för en dansare det ena eller andra, aldrig båda.