Spökena måste dö för att Ukraina ska få leva
Ny avhandling beskriver landets postsocialistiska ekonomi – byggd på arv från såväl Tsarryssland som Sovjetunionen
”Krisen består i, att det gamla är dött men det nya kan inte födas. I detta interregnum frodas en rad morbida symptom.”
Frasen är Antonio Gramscis, från fängelsedagböckerna utgivna 1930. Den är sliten. I den kritiska samhällsvetenskapen har begreppet interregnum använts för att beskriva allt från finanskrisen 2008 till stormningen av Kapitolium. För Gramsci handlade interregnum om ett slags totalt sammanbrott i världens ordning. Krisen var inte längre kris utan ett permanent tillstånd. När allt bryter samman blir de morbida symptomen, de som i ett slags normaltillstånd skulle te sig som en fars, till absurd normalitet.
När den brittiske historikern David Runciman avslutade sin poddserie Talking politics häromveckan påminde han om att han länge hävdat att jämförelserna mellan mellankrigstiden och Brexit eller Trump är överdrivna. Men att Ukrainakrisen har förskräckande likheter med 1938.
Det är sällan i historien så att en kris bär med sig sina inneboende lösningar
Ur interregnum kan inget födas, för först måste det gamla dö; spöken från Tsarryssland och Sovjettiden, men kanske också den nationalism vi nu hyllar som patriotisk försvarsvilja, men som vi för inte så länge sedan hade sett som problematisk. Kanske måste också våra egna västerländska spöken, Nato, vårt fossil- och spannmålsberoende, dö, för att Ukraina ska få leva.
Det är sällan i historien så att en kris bär med sig sina inneboende lösningar. Det är mer en fråga om vem som förlorar sin tron, och vem som vinner mark.
Ett annat i dag populärt begrepp är bonapartism, tanken att krisen föder en kejsare. En Berlusconi, Putin eller Bolsonaro, eller varför inte, en genialisk komiker som först gjorde politiken rent bokstavligt till en fars, och nu har hela världen som sin publik i sina framträdanden. Zelenskyj har nu kastats in i det interregnum han själv upprätthållit.
I Denys Gorbachs nya avhandling, Moral economy and everyday politics in the Ukraine (SciencesPo, Paris) framstår Zelenskyj inte som den nationalhjälte och patriot som han förvandlats till under de senaste veckorna, utan som en episk illustration av historien som fars.
Gorbachs avhandling utgår från den brittiske socialhistorikern E.P. Thompsons kända begrepp moralisk ekonomi, och visar hur den ukrainska arbetarklassen under årtiondena efter Sovjetunionens sönderfall slitits mellan de olika krafter som på olika sätt gynnats av interregnum – och vars intresse det därför också är att förändringen förblir ofödd.
Gorbach beskriver den postsocialistiska ekonomi som byggdes efter självständigheten, och hur en av oligarkerna skapad klientelism ersatte ett tidigare beroende av Sovjetstaten. Den så kallade sociala lönen, alla de natura-ersättningar i form av exempelvis mat, virke eller plats på en semesterby som var en del av Sovjetsystemet, försvann inte under tiden av privatisering och stålbad. Den kvarstod, fast nu i form av direkta personaliserade förmåner från antingen oligarken eller en av oligarken subventionerad borgmästare eller fackpamp. Den senare – khoziai – var en sorts lakej i en ”kriminopolitisk” struktur.
I den nya ekonomin överlevde djupa historiska arv från den tid då Ukraina var både Tsarrysslands och sedan Sovjetunionens kornbod och järngruva.
I Ukraina är minnet av hunger ständigt närvarande och människor gräver jordkällare i stadens parker
I Tsarryssland var Ukraina en slavekonomi. Och Ukraina lyckades aldrig klättra upp för den globala postfordismens varuförädlingskedja efter självständigheten och kunde aldrig bryta beroendet av råvaruhandel, inhemska oligarker, och utländska affärsintressen som exempelvis Arcelor Mittal (som ägs av en indisk finansman). I Ukraina är minnet av hunger ständigt närvarande och människor gräver jordkällare i stadens parker.
När den nya nationens politik skulle formuleras på 90-talet blev en populism full av historiskt präglade stereotyper dominerande. I detta språk stod den ukrainska identiteten mot ”slaven”, och nationalism mot imperialism och kolonialism. För oligarkerna kunde nationsintresset kopplas ihop med det ekonomiska egenintresset, och den orangea revolution som yttrade sig i proeuropeiska strömningar på Majdan 2013 slogs ned.
Ett centralt element i denna ukrainska moraliska ekonomi blev enligt Gorbach en auktoritär, men ändå folklig, nyliberalism. På många sätt representerar Zelenskyj just denna folkliga nyliberalism, en kombination av self made man, västerländskt marknadstänkande, populism och nationalism.
Skulle Zelenskyj kunna bli en demokratisk kraft? Kanske. Men oligarkernas marknadsintressen fick folkligt stöd för att de uppfattades som en balans mot en djupt korrupt politisk elit, och viktigast av allt blev ett slags klara sig själv-mentalitet, en premium på att kunna ta sig fram genom list, krutitsia. Denna märkliga sammanblandning mellan att sätta sin tillit till den starke entreprenören och sin egen list beskriver Gorbach som en nyliberalism som är både nationalpopulistisk och faktiskt kosmopolitisk eftersom den också handlade om att dra fördelar av stigande globala råvarupriser och europeiska subventioner.
När började vårt interregnum? Kanske i den revolution som 1989 såg ut som en demokratins seger, men som i stället för demokrati och mänskliga rättigheter satte Marknaden först
Gorbach är född i Ukraina och uppväxt i Majdan-generationen, den som växte upp med löften om demokratisering, utbildning, och västerländsk levnadsstandard. Hans studie innehåller en avgörande sociologisk förklaring till krisen med stort K.
När började vårt interregnum? Kanske i den revolution som 1989 såg ut som en demokratins seger, men som i stället för demokrati och mänskliga rättigheter satte Marknaden först, och som drog Östeuropa in i finanskapitalismen samtidigt som Västs råvaruberoende säkerställde att den andra världen inte skulle bli den första. Drömmen om Europa satte kläder på den samtida kapitalismens fågelskrämma.
Bland det värsta med den ukrainska krisen är att den vision om ett enat och demokratiskt Europa som förvisso fått många törnar under de sista tio åren nu bombas i spillror.
Jenny Andersson är professor på Institutionen för idé- och lärdomshistoria i Uppsala.
