Det är inte säkert att en bättre värld väntar
Kriget gör även språket och poesin till en fråga om liv och död
”Hallå, värdelösa värld,” skriver Anis Ghuneimah, ”män, kvinnor och barn / och vilda djur.”
Vad händer när språket inte kan omfatta det vi ser och upplever? När världen ännu en gång blir så våldsam och obegriplig att tungan slår knut på sig själv och det känns så omöjligt att tala att även den mest invecklade grammatiken känns oduglig. När språk är en fråga om liv och död.
Det är en fråga poesin ibland försöker besvara. Det kan vara ett försök att ur frustration och tystnad formulera ett språk som känns både rytmiskt och känslomässigt sant. Att skapa mening, eller att engagera sig i förlusten av mening, är att sätta de rätta ljuden, orden, bilderna i förbindelse med varandra. Det kan vara ett försök att skriva det som inte går att säga.
Nu när jag inte kan sova så läser jag dikter från Palestina. Jag läser om Samih al-Qasim som föddes i Jordanien, trots att familjen egentligen aldrig lämnade Rameh som senare ockuperades av Israel. Inte ens under den katastrofala fördrivningen 1948, då civila liksom nu uppmanades att evakuera inför det stundande kriget. Kort innan han dog sa al-Qasim till en journalist att han inte brydde sig ifall någon skulle minnas hans dikter, så länge det palestinska folket fick leva i frihet.
Najwan Darwish skriver: ”De kommer att fördriva mig från staden innan kvällen kommer / De säger att jag inte betalat solens avgifter eller skulden till molnen / De kommer att fördriva mig innan gryningen / För att jag grälade med natten utan att hylla stjärnorna / De kommer att fördriva mig från staden innan jag ens lämnat livmodern”.
Eftersom de fortfarande inte lever i frihet, måste vi nu minnas deras, och al-Qasims, dikter igen: ”Känner du inte att vi har förlorat så mycket / att vår enda stora kärlek kvar är orden / att det inte längre finns längtan, ingen drivkraft / ingen verklig glädje i våra hjärtan, och när vi möts / ingen förundran i våra blickar”.
Dikterna jag läser är deprimerande, utsiktslösa. Men den verkliga förtvivlan kommer när kärleken till orden tagit slut. Det som är sagt och gjort förändrar ingenting, eller, det har förstört allt. Det skulle kunna vara en tillfällig förtvivlan, eftersom möjligheternas horisont snart kan uppenbara sig igen. Ändå är det dåraktigt, modigt, att börja tro igen efter en bottenlös sorg som gjort en fullkomligt desperat och otröstbar.
Tänk om denna förtvivlan permanentas, tills den blivit en oskiljaktig del av dig, och al-Qasim frågar vidare: ”Känner du inte hur en värld har rasat / och en annan rest sig / Vårt slut kommer att bli bittert, fruktansvärt / för slutet kom inte plötsligt / utan inifrån”.
Världen som reser sig efter denna innebär inte nödvändigtvis att någonting bättre väntar.
Det sägs att Mahmoud Darwish var en poet som kunde fylla en hel fotbollsarena med människor som ville höra honom läsa sina dikter. Poesi är inte en lyx, som Audre Lorde skrev en gång, och när Gaza saknar el är det mörkt om natten, precis som nu när jag läser Darwish: ”Medan du tänker på andra långt bort, tänk på dig själv / (Säg: om jag ändå vore ett tänt ljus i mörkret).”
Jag minns bilder från andra slocknade städer, från kriget i Tigray i Etiopien, regionen som fram tills alldeles nyligen belägrades och knappt bevakades av svenska medier. De fruktansvärda krigsbrotten som ägt rum undflyr språket, men måste benämnas för att inte glömmas bort, och Suheir Hammad skriver: ”Jag kommer inte att dansa till er krigstrumma”.
För över tio år sedan reste en grupp svenska kvinnliga poeter till Ramallah för att arbeta med samtida kvinnliga palestinska poeter. Det var den första resan med Shaerat, ett utbytes- och översättarprojekt under ledning av Kholod Saghir. I förordet till tidskriften Kritiker nr 24/25, ”Ensamma kroppar kan inte skriva” (2012) skriver redaktionen att en av poeterna, Somaya El Sousi, som då fortfarande bodde i Gaza, inte hade tillstånd att resa till Västbanken. El Sousi var med genom en knastrig linje som bröts så fort elektriciteten försvann, helt och hållet under flyganfallen.
Nästa år utkommer hennes diktsamling ”En flöjt av mörker”, i svensk översättning av Jenny Tunedal, Hanna Hallgren och Anna Jansson, där El Sousi skriver: “Floden kan vara som hon önskar / och börja om i en gammal fåra / Floden tillhör oss / som en rännil av kärlek i en förtorkad natt / Att tala är lönlöst, floden lyssnar noga / till avslöjandet som bor i den främmande kvinnan / Floden försvinner nästan, och jag ser henne nästan / släpa den till sitt eget lopp”.
Det måste vara en annan flod än floderna som figurerar i Mohammed El-Kurds dikt, tänker jag, när han skriver: ”Krigsmaskiner är amerikanska, och de är aldrig törstiga / Floder i deras strupe”. Att börja om i en gammal fåra, med en annan flod. Är det möjligt?
Går det att laga språket, sätta ihop skärvorna när tilliten mellan ord och betydelse blivit ödelagd? En förlust av tro och mening, av människor som inte längre har kvar sina namn när beskedet om deras död når allmänheten. Nathalie Handal skriver i en dikt: ”Vilka har hört talas om att omvandla smärta till kolibrier eller röda kardinaler— har vi inte kommit längre?”
Noor Hindi svarar: ”Kolonisatörer skriver om blommor. / Låt mig berätta för dig om barn som kastar sten mot israeliska pansarvagnar / sekunderna innan de förvandlas till tusenskönor.”
Vi har inte kommit längre. Kolibrier, tusenskönor och röda kardinaler omvandlar en brutal verklighet till någonting både närvarande och bortom denna värld. I oktober förra året skrev Mahmoud Al-Shaer fiktiva brev till och från Gaza: ”Min besatthet av framtiden har lämnat mig med frågor bortom tid och rum. Jag försökte se in i det förflutna, och fann oss flyttande från en ockupation till en annan, som om vi levde genom flera epoker”. Det är som om han skriver från framtiden och det förflutna samtidigt.
Det finns en plats utanför tiden. Det finns ett fritt Gaza, ett fritt Palestina bortom där vi befinner oss nu. Jag undrar hur den platsen ser ut. På en gata i Stockholm, nära en demonstration, hänger ett enormt träd med rötterna kvar, upp och ned, mellan två byggnader. Det för mina tankar till uppryckta olivträd, bosättare på Västbanken som tar tillfället i akt medan världens ögon är riktade mot remsan.
Jag läser Darwish igen: ”Här, där kullarna sluttar inför solnedgången och tidens avgrund / Nära trädgårdar vars skuggor fördrivits / gör vi det fångar gör / sysslolösa gör / Vi sår hopp”.
Alla översättningar är gjorda av skribenten från engelska översättningar eller originalspråk bortsett från de som nämns i texten, med undantag för Mahmoud Al-Shaers brev och Ghuneimahs dikt som översatts av Erik Bergqvist genom engelskan.
