Hon hette Sadeel och lekte ofta hos oss
Vår förkrossade mänsklighet ligger begravd i Gaza
I Gaza vet vi inte hur många barn som vuxna berövat livet under 2023. Vi vet att under årets tre sista månader dödades ett femsiffrigt antal små människor, som alla var universums mittpunkt för någon.
I Israel berövades 36 barn livet under en dag i oktober. Alla var de universums mittpunkt för någon.
På Västbanken berövades 121 barn livet under året som gick. Alla var de universums mittpunkt för någon.
Ett av barnen hette Sadeel och hon var femton år. Hon bodde i Jenins flyktingläger. Under många år var vi grannar och Sadeel lekte ofta hos oss. Jag önskar att just du som läser, kunde se henne när hon lekte. När hon glömde sig själv för en stund.
Inte ens leken är fri i Palestina, de flesta barn berövas också sin fantasi. Men i Jenins flyktingläger växer barnen upp med en teater i kvarteret. På Frihetsteatern väcks både barns och vuxnas fantasi och kreativitet. Teatern är farlig eftersom den inte bara visar att en annan verklighet är möjlig, den skapar en annan verklighet hos varje människa som hittar ett hem där. Det börjar alltid med leken.
Tidiga helgmorgnar när andra tog sovmorgon och gården låg tyst och tom, knackade Sadeel på. Hon sa sällan något mer än godmorgon, klev över tröskeln och började leka. Ofta i det lilla köket jag hittat på rabish, loppisen som säljer sådant som israeler slängt, som forslas till Jenin på lastbilsflak. Från början var köket nog en byrå och det såg för sorgligt ut, jag fick det för nästan ingenting. Efter att jag målat och satt i ett handfat och en kran, också de fyndade på rabish, gjorde fantasin resten.
”Shatura Yasmina”, sa Sadeel på ett så vuxet sätt till min två år yngre dotter, berömde henne medan hon instruerade henne i låtsasmatlagningens konster. Lite senare på förmiddagen kom också Sadeels kusiner, Eslam och Wafa. Tillsammans med min Jasmine bildade de en fyrklöver.
Inte konstigt att Sadeel såg på mig med något argt i blicken när den fyrklövern bröts efter sex år. Jasmine hade ett annat hemland, visade det sig.
Natten till den 19 juni 2023 stormade den israeliska armén Jenins flyktingläger. Sadeels familj bor precis vid en av lägrets infarter. När militärjeepar tidigt på morgonen rullade ut ur lägret, var Sadeel redan ute på familjens lilla innergård.
Om hon bara varit morgontrött, har jag tänkt tusen gånger men vem kan sova under en invasion, svar ingen. Ingen sover igenom skottlossning, sprängningar, tårgas som sipprar in genom fönstren. Sadeel tog upp sin mobiltelefon och filmade. En soldat i en av jeeparna sköt henne med ett skott i huvudet.
Sadeels favoritleksak hos oss var ett kalejdoskop. När vi flyttade från Jenin till Sverige stannade kalejdoskopet hos Sadeel. Medan hon i ett drygt dygn kämpade för sitt liv på en intensivvårdsavdelning höll jag fast vid bilden av Sadeel förlorad i kalejdoskopets symmetriska mönster och önskade att det hon såg för sitt inre var just det vackra, som lager av universum.
Vid begravningen låg Sadeels grönvitrandiga skoluniform överst på båren som bars av hennes klasskamrater.
Som anhöriga till ett barn som dödats bedöms de nu vara ett hot, just för att de berövats ett barn
Armén kom tillbaka två veckor senare, i den dittills största invasionen på tjugo år – men den överträffades under hösten. Sadeels familj sökte skydd inne i Frihetsteatern. Deras eget hus togs över av soldater, en rutinåtgärd som bland annat möjliggör att gå från hem till hem genom att slå sönder väggarna och att skjuta på människor på gatan utanför genom att göra hål stora nog för vapenmynningar i ytterväggarna.
Teaterbyggnaden attackerades och Sadeels pappa, farbror och kusin fördes iväg till en militärbas för att förhöras. Som anhöriga till ett barn som dödats bedöms de nu vara ett hot, just för att de berövats ett barn.
En pojke som hette Ahmed, dödades samma dag som Sadeel. Han var också femton år. Jag kan inte berätta något mer om honom för jag kände honom inte, jag kan bara intyga att även hans död ropades ut via moskéernas minareter och att grannskapet strömmade till Ahmeds hem för att sörja tillsammans med hans närmaste.
De barn som fyller det femsiffriga antalet i Gaza, som alla var livets nav för någon, deras namn kan minareterna inte ropa ut, inte ens de minareter som fortfarande är intakta. De barnens död är lager av katastrofer staplade på varandra.
Ingen hämndakt, ingen ytterligare förödelse, inget fortsatt förtryck, ger någon livet tillbaka
Många av dem dog begravda under resterna av sitt familjehem men de dog inte av någon naturkatastrof. De dödades av vuxna som gjorde valet att döda dem medan andra gjorde valet att se på, eller titta bort. Vissa gör valet att tvivla på om de barnen någonsin levde och någonsin dog. Och om de dog, var det någon annans fel. Barnens eget, kanske rentav.
Vi kommer aldrig förlåta er för att vi tvingas hålla upp våra döda barn framför kameran som bevis för er, skriver någon av de många i Gaza som via sina mobiltelefoner direktsänder utplåningen för oss att se, för oss att förfäras tillräckligt mycket för att vi ska kräva att det tar slut.
Ingen hämndakt, ingen ytterligare förödelse, inget fortsatt förtryck, ger någon livet tillbaka. Det finns bara vi, de levande. Det finns bara den här världen som fortsätter att titta på våra brända kroppar, våra vanställda barn, våra utplånade stadsdelar, vår förkrossade mänsklighet, skriver poeten Mosab Abu Toha.
Johanna Wallin är författare, redaktör och översättare som tillbringat nio år i Palestina, främst i Jenin flyktingläger och arbetat på Frihetsteatern, The Freedom Theatre.
