Först av allt måste vi förstå vad en kvinna är
Två feministiska tänkare – ändå är jag kvar på ruta ett
Ibland är det som om kvinnan inte finns. Bara könet och en evig strid om innebörden av könet. För om begreppet kvinna finns, skulle det väl finnas en sorts gemensam kulturell bild av kvinnan, utöver hennes kön. Sluter ögonen och ser tusentals bilder och med dem berättelser jag inte når. När nyfikenheten inte lägger sig läser jag. Därför blev det böckerna ”Andra sidan berget”, av Minna Salami samt ”Feminism & liberalism” av Martha C Nussbaum. Två böcker vars olikheter borde vara större än likheterna då Martha C Nussbaums bok grundar sig i den kantianska liberalismens väg till kvinnlig lycka. Medan Minna Salami förespråkar sensuös kunskap.
Sensuös kunskap är, enligt Minna Salami, taget från poeten John Milton, som beskrev sin poesi som sensuös, som ett sätt att slippa de sexuella konnotationerna av begreppet sensuell. Sensuös är något som sammanför tanken, kroppen och själen. Det vill säga en ”plats” där emotionell intelligens och intellektuella färdigheter möts och där man kan ”hämta kunskap för att lyftas och gå framåt”. Vidare menar Minna Salami att man genom att enbart lyfta den teoretiska kunskapen negligerar det sensuösa och därmed underminerar synen på och värdet av emotionell intelligens.
I korta drag innebar båda böckerna skarpa gränser mellan förnuft och känsla. Själ och tanke. Om Salami redogjorde för sensuösa kunskaper och berättelser som sällan belyses för västerländska läsare, lyfte och visade Nussbaum var Rousseau, Kant och Adam Smith hade rätt i sina tankar.
Jag gick från att vara lag Salami, till att frenetiskt heja på Nussbaum, till att slutligen inte veta någonting och mer vara irriterad över tiden det har tagit mig att återgå till ruta ett. Det finns inga kvinnor. Bara kön och människor med en stark vilja att förklara begreppet kvinna.
”Kvinnor har ett starkt behov av förnuft. Kvinnor bör notera att där traditionens röst gör sig hörd, så är den rösten ofta en mansröst,” säger Martha C. Nussbaum och använder sig av europatriarkala röster.
Minna Salami skriver om bland annat afrikanska kunskapssystem och afrikansk filosofi som en motvikt mot europatriarkatet. Ofta till västafrikanska traditioner och kulturer där kvinnor och det kvinnliga haft en stor betydelse. Även om Salami har en väl grundad analys, saknas det östafrikanska perspektivet. Genom det tappar hon mig. För återigen begränsas bilden av vad som anses vara afrikanskt och med det även vad som anses vara en afrikansk kvinna.
”[D]efinierbart är bara det, som inte har någon historia.” Citatet kommer ur Nietzsches ”Om moralens härstamning”, och fick mig att fundera på Salamis och Nussbaums böcker. Om vi på något sätt lyckas definiera begreppet kvinna, blir vi då historielösa? Vems perspektiv ska vi låta råda? Vem har makten och en sannare bild av kvinnan? Och i vilken miljö trivs hon bäst?
”Varje individ har en livsbana från födsel till döden som inte är exakt densamma”, skriver Nussbaum. Eller hur, mumlar jag och återgår till en slags kollektivistisk anda i det arv jag har från Östafrika. Visst är min livsbana mer lik Salamis än Nussbaums. Individer och de samhälleliga maktstrukturerna i världen har skapat det så. Och nog, likt det Salami skriver, anser jag att vår tids kunskapsproduktion är själlös och saknar verktyg för hur vi ska leva som medborgare i ett samhälle. De verktyg vi har består och stärks av en samhällanalys och ideologier som en gång varit, skapta av vita män med ett europerspektiv. Att då definiera kvinnan utifrån dessa premisser blir i så fall förljuget.
Det finns förståeliga poänger i Salamis utgångspunkter, samtidigt blir det lite skevt att skriva om ett kvinnligt afrikanskt- och/eller svart arv. Att utgå från ett kollektivistiskt kvinnligt afrikanskt arv är att göra det enkelt för sig.
Även om det hos både Minna Salami och Martha C. Nussbaum finns en vilja att ge ett högre värde till det kvinnliga, måste nog grunden för vad en kvinna är först rivas.
