1990-talet gav oss myten om klassresan
Begreppet föddes i en nyliberal era
Länge var ordet ”klassresa” synonymt med skolutflykt, kanske en dag på Varbergs fästning eller att ta båten till London när man slutade nian.
Men under tidigt 1990-tal förändrades det av kändisar som Björn Skifs, Babben Larsson och författaren Tony Samuelsson – och de journalister som skrev om dem – till att betyda socialt uppåtstigande.
Sociologiprofessor Håkan Thörn gjorde mig uppmärksam på hur väldigt nytt ordet är i höstas. Han hade läst min bok om social rörlighet och slagit upp det. Nationalencyklopedin sätter årtalet till 1991, berättade han.
Jag blev lika förbluffad som han. Jag trodde det var mycket äldre. Men SAOB belägger ”klassresa” från 1990. Året därpå letar det sig in på nyordslistan, inträngt mellan ”klezmer” och ”kasinoekonomi”. Först 1993 dyker begreppet upp bredare i pressen när jag själv söker i Mediearkivet.
Innan dess användes möjligen klassbyte, om man får tro idéhistorikern Ronny Ambjörnsson, som i sin självbiografiska essä ”Mitt förnamn är Ronny” 1996 skriver att klassresa inte är hans ord, men att det nu blivit etablerat.
Allra först var artikelserien ”Klassad” i Dagens Nyheter av journalisterna Kari Molin och Britt Ågren som 1991 gavs ut som bok med titeln ”Klassresan”, och där etnologen Jonas Frykman i en intervju använde ordet.
1993 gör så Silver-Jane entré. Flickan med efternamnet Cederqvist som vann OS-silver i frisim 1960 hade hunnit bli kommundirektör i Haninge, vars ekonomi hon nu skulle hårdsanera. I ett personporträtt i DN berättas om hennes bakgrund. Mamma var sömmerskan som avancerade till produktionschef, pappa var typografen som gjorde facklig karriär. De hade ”hunnit en bit på sin klassresa” skriver DN.
Samma år får Tony Samuelsson tidningen Vi:s litteraturpris ”för trilogin om sin ’klassresa’” berättar TT, med citattecken kring klassresa. Filmen ”Drömkåken” har premiär och Björn Skifs säger i Expressen att han ”gjort en klassresa ekonomiskt, men inte mentalt”. Samma tidning skriver om hur den ”skojiga tjejen Babben Larsson berättar om sin egen klassresa, från småskolan på gotländska bonnvischan till de estrader som i dag kallas ’stå-upp’”. I en bokrecension i DN beskrivs konstnären Anders Zorns ”ångestfyllda, whiskydränkta klassresa från Mora till den stora världen”.
Att skribenter och intervjupersoner använder ordet ledigt, utan så mycket till förklaringar, tyder på att det redan då var vanligt förekommande i språket, om än inte i pressen.
Inom akademin används begreppet blott en handfull gånger under 80-talet, främst inom etnologin där Orvar Löfgren och just Jonas Frykman förmodligen var allra först i boken ”Den kultiverade människan” 1979. Den första avhandlingen med ordet i titeln kom 1994: ”Bilden av en klassresa: sexton arbetarklassbarn på väg till och i högskolan” av sociologen Mats Trondman.
Klassresebegreppets triumftåg kan förstås som en del av 90-talets politiska berättelse
30-årsjubilarens verkliga genombrott låter dock vänta på sig till andra halvan av 90-talet. Man kan i tidningsstatistiken se hur antalet omnämningar av klassresa stiger snabbt, för att de senaste 15 åren stabiliseras på en jämn och hög nivå.
Det är då vittnesmålen brakar fram, när arbetarrörelsens höjdare berättar om sina liv: Thage G Peterson, Ingvar Carlsson, Ulrika Messing och Margareta Winberg skildrar alla sina klassresor i böcker och artiklar.
En bok som fick särskilt stort genomslag i genren var Annika Åhnbergs ”Isprinsessa” från 1999, där hon skildrade en fattig uppväxt med en alkoholiserad far.
Men viktigast för att etablera berättelsen om klassresan är förmodligen just Ronny Ambjörnssons ”Mitt förnamn är Ronny”, som beskriver författarens uppväxt i arbetarkvarteren i göteborgska Lunden och det plågsamma mötet med medelklassvärlden och utbildningssystemet. Den fick en enorm uppmärksamhet, nominerades till Augustpriset och har tryckts i många upplagor sedan dess.
Marken var jämnad för Anneli Jordahl, Åsa Linderborg, Patrik Lundberg.
Det är också först nu som ordet gör entré i riksdagen. Före 1997 finns en rad dokument som syftar på skolutflykter, men förmodligen är det i ett betänkande från näringsutskottet 1997/98 som den nya betydelsen först används, då i en hänvisning till en rapport om kvinnligt företagande som ”livschans och klassresa”. 1998 skriver sedan sju socialdemokrater i en motion att ”det är få som bryter traditionella mönster och genomför en klassresa”.
Därefter inlemmas begreppet allt oftare i anföranden och utredningar.
Klassresebegreppets triumftåg kan förstås som en del av 90-talets politiska berättelse.
Sovjetsystemet hade kollapsat och den ekonomiska globaliseringen tog fart på allvar. Socialdemokratin var vilse i en värld där den inte längre utgjorde en kompromiss mellan systemen och där det nationella välfärdsprojektet hackade när kapitalet rörde sig friare mellan staterna.
De nyliberala krafterna hade i ett decennium byggt upp sin berättelse om hur var och en ska vara sin egen lyckas smed på de fria marknaderna. Det är lätt att se hur klassresan som den starka individens frigörelse från det sociala arvets bojor passar i den diskursen.
Så kom 90-talskrisen. Mentalt och politiskt är den viktig för att förstå de senaste 30 årens utveckling i Sverige, eftersom den förändrade socialdemokratin från en socialistiskt färgad rörelse till en socialliberal.
Man talade nu allt tystare om jämlikhet i villkor. Det var ju sovjetiskt. Idealet om ett samhälle där de lågutbildade, arbetarna och de sjuka skulle kunna leva lika goda liv som de välutbildade och friska ersattes med idealet om jämlikhet i möjligheter. Denna skulle framförallt uppnås genom en nästan desperat utbyggnad av den högre utbildningen, som skulle ge de underordnades barn en chans till – just det – en klassresa.
Detta skedde, märk väl, samtidigt som det faktiska klassresandet avstannat för de då medelålders och unga generationerna. Medan de som föddes under första halvan 1900-talet upplevde en ökad social rörlighet, så planade chansen till en klassresa ut för oss födda efter kriget.
Men framför allt ökade de ekonomiska klyftorna rekordsnabbt. Hundratusentals blev arbetslösa. Tillväxten föll. Framgångssagan såg ut att ta slut.
Själv gick jag från universitetet rakt ut i arbetslöshet 1995, sökte utan framgång säkert 50 journalistjobb, hankade mig fram som lärarvikarie och nödgades tillfälligt söka socialbidrag.
Man kan jämföra med det näraliggande begreppet ”Den amerikanska drömmen”. Det myntades och fick stor spridning i USA 1931, då James Truslow Adams i sin bok ”The epic of America” skriver om ”drömmen om ett land där livet skall vara bättre, rikare och mer fullödigt för varje människa, med möjligheter för var och en i enlighet med hans eller hennes förmåga eller prestation.”
Boken publicerades alltså mitt under den stora depressionen. Produktionen hade störtdykt och miljoner människor kastats ner i arbetslöshet och fattigdom.
Det var dessutom en tid då den sociala rörligheten i USA hade avtagit. Miljoner barn till lantarbetare och jordbrukare hade ryckts ur sin sociala miljö och geografiska hemvist och förvandlats till arbetare och småföretagare när de flyttat till städerna. Men när industrialiseringen var slutförd minskade klassresandet. Det är ungefär samma fenomen som i Sverige, men några årtionden tidigare.
I både USA och Sverige slår alltså drömmen om den hårt arbetande individens möjligheter att klättra igenom precis i det ögonblick som de ekonomiska klyftorna grävs djupare, massarbetslösheten breder ut sig och den sociala rörligheten inte längre ökar.
När verkligheten slutar leverera tar ideologin vid med sin konstgjorda andning för att hålla hoppet vid liv.
Det är inte bara så att Minervas uggla flyger först i skymningen i betydelsen att det är lättare att få syn på historien än på det man är mitt uppe i. Uggleskrället hoar dessutom för full hals om att den gamla världen inte alls är förlorad just när den försvinner vid horisonten.
Jag påstår inte att det skulle handla om någon avsiktlig vilseledning, det vore alltför konspiratoriskt.
Det enda skolvalet egentligen utlovar är ju att förändra vem som sorteras vart
Snarare får man förstå det som att den allt starkare klassresekören fångar en tidsanda präglad av individualisering av strukturella fenomen. Framgångar såväl som misslyckanden läggs nu på individens axlar.
Allt fler har med åren lystrat till ugglans hoanden. I varenda västland har andelen som tror att den egna ansträngningen är avgörande för hur framgångsrik någon blir ökat under precis de 30 år som ojämlikheten har exploderat. När allt fler tror att vi får vad vi förtjänar och att klassresan är möjlig för den som lägger manken till, accepterar vi djupare klyftor – vilket pardoxalt nog innebär att just den sociala rörligheten minskar.
Bland de mest destruktiva exemplen på hur idén om klassresan hamnar i direkt konflikt med jämlikheten är det ”fria” skolvalet.
Ett av de främsta argumenten från marknadsskolans förespråkare har alltid varit att ambitiösa barn som växer upp i mindre bemedlade områden ska kunna lämna dessa bakom sig genom att välja en ”bättre” skola. Man ser det framför sig: den flitiga målardottern från förorten får chansen till en utbildningsburen klassresa!
Verkligheten har dock med förutsägbarhetens tristhet visat att det främst är familjer med hög utbildning och god ekonomi som väljer skola och Skolverket konstaterade 2018 att föräldrabakgrunden spelar en allt större roll för barnens betyg. Det sociala arvet cementeras alltså snarare än bryts under friskoleeran. Vår målardotter har i praktiken kidnappats av läkarsönernas politiska underlättare.
Men att klassreselöftet inte uppfylls är faktiskt det mindre problemet.
Det enda skolvalet egentligen utlovar är ju att förändra vem som sorteras vart. De begåvade och ambitiösa ska kunna ta sig till de bra skolorna, de dumma och lata ska hamna i de dåliga, oavsett social bakgrund eller uppväxtområde. Hela idén vilar alltså på förutsättningen att det ska finnas bra skolor för vissa och dåliga skolor för andra och att det senare inte är något att orda om så länge man – i praktiken några – kan ta sig därifrån.
Det är denna legitimerande funktion av ojämlikhet som berättelserna om klassresorna fyller. De är klassamhällets trisslott, som bländar oss med hoppet om att just vi själva, eller i varje fall våra barn, ska bli morgondagens vinnare och som döljer att vi omvänt korar långt fler till förlorare. Alla de som lämnas kvar i det dåliga skolorna, de som inte valt eller de som valt ”fel”, räknas inte eller får i vart fall skylla sig själva.
För att parafrasera författaren Nina Björk: I utropet ”leve skolvalet” hörs också alltid ekot: ”leve den ojämlika skolan!”
