Nu ändrar vi vårt sätt att bevaka litteraturen
Här är Aftonbladet Kulturs litteraturkritiska manifest
På sistone har jag börjat tänka på litteraturen som boende i två stadsdelar. Den ena – låt oss kalla den kvalitetslitteraturen – bor i en överbefolkad innerstad med trängsel, skyhöga räntor och byggstopp. En fattigadel har kommit i kläm under gentrifieringen. Den andra – populärlitteraturen – bor ute i Kungens kurva, ett gigantiskt handelsområde som man bara kan ta sig till via autostradan. Där är allt nytt och fräscht och man kan hitta mycket kul – men sammanhanget är lite själlöst.
Högt och lågt – var vi inte färdiga med det? Det har i alla fall jag tyckt under de snart två decennier jag har recenserat böcker.
I början av millenniet skrev Horace Engdahl att ”högkulturen” håller på att förvandlas till ”en subkultur”. Själv såg jag det som något odelat positivt, en demokratisering där kritiken intresserade sig för det folk faktiskt läste. På kultursidorna kunde Suzanne Collins få samma framskjutna plats som Suzanne Brøgger, deckarboomen sattes under lupp och få betraktade en slentrianmässigt skriven modernistisk roman som mera avancerad än experimentell science fiction. Äntligen togs populärkulturen på kritiskt allvar – något som Roland Barthes uppmanat till redan på 1950-talet.
Men så kom strömningstjänsterna. Jag tror att många inte förstått hur radikalt de förändrat bokmarknaden. 2021 såldes 27 miljoner tryckta böcker i Sverige. 44 miljoner strömmades. Samtidigt beräknar Förläggarföreningen att varannan kommun snart saknar en bokhandel. Varannan kommun där strömningstjänsterna och nätbokhandeln bestämmer utbudet.
Kolportageromanerna och ”smutslitteraturen” kravlar ur sina gravar
Bilden klarnar när vi lägger ihop den med vår fullkomligt unika ersättningsmodell där författarna får kaffepengar för strömningar av böckerna. Där vi till skillnad från Norge saknar regleringar av billighetsutgåvor, ljudböckers släppdatum eller bokpriser. Den svenska bokmarknaden har utsatts för en nyliberal chockdoktrin! Precis som med marknadsskolan har vi blivit värst i klassen.
En rapport från Förläggarföreningen uppmärksammade för ett drygt halvår sedan att kvalitetslitteraturen har det kämpigt och att små förlag får allt svårare att överleva. En förläggare säger att som litet förlag är det i princip omöjligt att få sina titlar recenserade i de stora dagstidningarna.
En mindre uppmärksammad slutsats var att de avskilda kretsloppen håller på att återuppstå, ett populärt (Kungens kurva) och ett kvalitativt (innerstaden). Ett annat – mera tillspetsat – sätt att uttrycka detta är: högt och lågt är på väg tillbaka. Folket läser en sak, eliten en annan. Kolportageromanerna och ”smutslitteraturen” kravlar ur sina gravar, väckta till liv av ljudbokstjänsterna. Tack för det nyliberalismen: du lovade en sprudlande marknad men i stället fick vi gigantiska klassklyftor.
Kulturredaktionernas naturliga reaktion har varit att solidarisera sig med de små förlagen och uttrycka oro över kvalitetslitteraturen, även vi på Aftonbladet. Men vi kan inte slå oss till ro med att strömningstjänsterna tar hand om populärlitteraturen medan doktorshattarna har sin egen lilla bokcirkel på kultursidorna. Som kritiker och kulturjournalister måste vi skriva intelligent om både populärlitteraturen och kvalitetslitteraturen.
För det är inte bara den senare som dör om den inte diskuteras – även populärlitteraturen riskerar att utarmas till en motsvarighet till skvalmusik.
Ett sätt att motverka utvecklingen är att ägna ett särskilt intresse åt det som litteratursociologen Robert Escarpit kallade ”blockadbrytarna”, det vill säga böckerna som rör sig i båda kretsloppen. En gång i tiden fyllde arbetarlitteraturen en sådan funktion. Ivar Lo-Johanssons socialmodernistiska ”Godnatt jord” hyllades på kultursidorna – men lästes också i backstugor och statarlängor.
Att vara litteraturredaktör handlar till stor del om att välja bort böcker
I dag har det – utöver arbetarlitteraturen – uppstått en fantasy-, science fiction- och skräcklitteratur med potential att vara blockadbrytare. Den är inte tillnärmelsevis lika stor som i den anglosaxiska världen, men den finns och tilldrar sig intresse, vilket exempelvis lanseringen av Karin Tidbeck på svenska illustrerar: en science fiction-författare av världsklass, tidigare närmast okänd i Sverige.
Det finns dock ett stort och lite tabubelagt problem i sammanhanget. 2022 registrerades 6 228 utgivna skönlitterära böcker på KB. De sex stora dagstidningarna recenserar i genomsnitt 600 böcker om året – inklusive facklitteraturen. Som litteraturredaktör önskar jag givetvis att siffran vore högre. Samtidigt inser jag att det finns naturliga begränsningar. Säg att Aftonbladet i stället för att recensera tio böcker i veckan skulle lägga ut 40 recensioner. Vem sjutton skulle läsa? Och då skulle vi ändå inte vara i närheten av att recensera allt – kanske inte ens allt värt att uppmärksamma.
Att vara litteraturredaktör handlar till stor del om att välja bort böcker. Jag skulle till och med kunna spetsa till det och säga att det handlar om att välja vilka intressanta böcker som ska läggas bort.
Låt oss därför se litteraturkritiken i svenska dagstidningar som en helhet. Där vill vi på Aftonbladet gärna skapa en större mångfald. Här har vi en särskild position med vår världsunikt ambitiösa kultursida för att vara en boulevardtidning. Påfallande ofta recenseras en viss typ av kvalitetsböcker av DN, SvD och GP, Expressen och Sydsvenskan på samma dag, trots att det rör sig om böcker med tämligen liten läsekrets (och ett tämligen litet intresse för kritiken av den).
Aftonbladet vill gå i spetsen för att undersöka den nyliberala bokmarknaden
Missförstå mig inte: det finns en stor poäng med att kultursidorna kupar händerna runt en viss typ av avantgardistisk litteratur. Men är det verkligen nödvändigt att alla publicerar texter om restmaterialet från Lars Noréns dagböcker? Medan ingen introducerar China Miévilles och Paolo Bacigalupis helt nya sätt att skriva science fiction i en klimatförändrad värld? Och är det mindre intressant att veta varför unga läsare älskar en Booktok-författare som skriver om älvsex – än vilka brudar en kulturpersonlighet satte på i ungdomen?
Litteraturoligarkerna ska inte ostört få plundra den gemensamma kulturbanken. Aftonbladet vill gå i spetsen för att undersöka den nyliberala bokmarknaden, ett arbete som inleddes redan under min föregångare på posten som litteraturredaktör, Sven Anders Johansson. Vi har Sveriges bästa – och mest mångsidiga – litteraturkritiker. De kommer delvis få recensera andra typer av böcker och ni kommer också att få läsa nya namn.
Vi kommer att lägga särskild vikt vid bevakningen av blockadbrytarna: den blomstrande arbetarlitteraturen, nyskapande science fiction, intressanta romances, experimentella deckare, serieromaner (som är sorgligt underbevakade). Ni kommer också få se flera artiklar om vad barn och ungdomar läser. Och även om vi inte alltid recenserar den populärlitteratur som läses brett så kommer vi hålla ett öga på den. Vad säger den om vår samtid? Vilka förändringar i samhället speglar den? Vilka nya lässtrategier kräver den?
Vi kommer välja bort böcker som det tidigare rått ett oklart recensionskonsensus kring, inte för att minska litteraturkritiken utan för att bredda och lägga till. Vi gör det inte för att vi anser att andra redaktioner recenserar fel böcker, utan för att kulturredaktionerna tillsammans är en organism som bör undersöka både slott och koja med samma fördomsfria nyfikenhet.
Det är min bestämda uppfattning att litteraturkritiken i Aftonbladet kan bidra till att skapa tvärbanor mellan de två kretsloppen. Nya förorter mellan köptemplen och innerstaden, där författarliv kan frodas. När jag började min kritikerbana talades det mycket om tidskriften OEI som förespråkade en sprawlad, mer decentraliserad litteratur. Nu är det dags för en mera sprawlad litteraturkritik.
