Högerextrema blir till karikatyrer i medierna
Här är fyra råd som gör bevakningen vassare
Trots allt larmande på båda sidor är medierna och extremhögern frenemies. Visst, extremhögern älskar att attackera medier som ”fake news” eller till och med ”lügenpresse”, medan medierna älskar att skriva artiklar om ”farorna” med extremhögern. Men allt detta döljer ett symbiotiskt förhållande som är ömsesidigt fördelaktigt.
Ingenstans är det så tydligt som i USA. När Donald Trump ställde upp i presidentvalet 2016 gav amerikanska medier honom ett redaktionellt utrymme motsvarande 4,6 miljarder dollar. Detta återgäldades dock generöst av Trump, som drev på en boom i nyhetskonsumtionen. De två största liberala medierna, New York Times och Washington Post, kunde till exempel se sina digitala prenumerationer tredubblas under Trumps mandatperiod.
Som uttalad kritiker av mediernas bevakning av extremhögern får jag ofta frågan hur den borde gå till. Det är av flera skäl en komplex fråga. Ett är att det finns en stor spänning mellan hur journalister och läsare ser på medierna, och vad de egentligen är. Idén om medierna som demokratins vakthund är populär, även bland journalister, men sanningen är att nästan alla medier är en affär. Följaktligen har de i slutändan en ekonomisk logik, inte en politisk eller demokratisk – vilket förklarar deras symbiotiska förhållande med extremhögern. Därmed inte sagt att saker och ting inte kan förbättras.
Läsarna och demokratin gynnas av kritiska medier, som inte bara rapporterar utan också analyserar nyheterna
I allmänhet är medierna överdrivet kritiska, för att inte säga direkt fientliga, mot extremhögern när den är politiskt marginell, men mindre så när den blir politiskt relevant. När till exempel Sverigedemokraterna fortfarande var marginella och politiskt utfrysta, definierade medierna dem främst via deras nynazistiska rötter, för att antyda att partiet fortfarande var högerextremt. När SD sen hade betydande valframgångar, och ännu mer när den etablerade högern omfamnade partiet som koalitionspartner, ändrade många medier sin bevakning radikalt. De började använda eufemismer som ”nationalkonservativ” och ”nationalist” eller till och med köpte partiets självidentifikation som ”konservativ”. Kort sagt, medierna var för kritiska när partiet var irrelevant och inte tillräckligt kritiska när det blev relevant.
Mediernas bevakning av extremhögern bör både likna och skilja sig från den av andra politiska fenomen. Läsarna och demokratin gynnas av kritiska medier, som inte bara rapporterar utan också analyserar nyheterna. Kritisk är dock inte detsamma som fientlig. Det senare innebär partiskhet, det förra skepticism. Medierna bör förhålla sig skeptiska till alla politiska aktörer, eftersom de har ett intresse av att vinkla nyheterna. Och de bör bevaka högerextrema aktörer ännu mer kritiskt, eftersom dessa har ett ännu större intresse av att vinkla nyheter, med tanke på deras allmänt mer negativa image.
Men medierna bör också bevaka extremhögern på ett annorlunda sätt, eftersom extremhögern är annorlunda. För det första är extremhögern (inte bara Trump) särskilt benägen att använda konspirationsteorier och direkta lögner. För det andra är den fientligt inställd till vissa viktiga institutioner och värderingar i den liberala demokratin, som utgör den rättsliga och normerande ramen för våra stater.
Många medier och journalister vill gärna framställa sig som politiskt ”neutrala” och låtsas vara, som Fox News så ironiskt hävdar, ”rättvisa och balanserade”. Bortsett diskussionen om man verkligen kan vara neutral, är det obegripligt att oberoende medier skulle vilja vara neutrala då grunden för att de alls ska fungera, alltså oberoendet, (endast) garanteras av liberal demokrati och aktivt hotas av extremhögern – se bara på situationen för medierna i Ungern, Indien och Polen under Lag och Rättvisa (PiS).
Mediebevakningen av extremhögern är ofta karikatyrmässig och daterad
Så hur bör en kritisk bevakning av extremhögern se ut? För det första bör journalister inte köpa uttalanden från extremhögern rakt av. De bör inte bara faktagranska de som verkar kontroversiella eller i eget intresse, utan även ställa följdfrågor i intervjuer.
För det andra bör medierna inte ge högerextrema aktörer utrymme att sprida sitt program, till exempel i form av debattartiklar.
För det tredje bör de inte ge extremhögern oproportionerligt mycket uppmärksamhet eller överdriva dess betydelse (för att antingen öka publiken eller rättfärdiga artiklar).
För det fjärde bör journalister inte blint anamma extremhögerns ramverk och termer – även om de redan har plockats upp av andra aktörer, till exempel andra politiker. Det betyder inte att medier inte kan rapportera om brott i invandrartäta områden, men det betyder att de bör göra det kritiskt – inte bara anta att kultur, snarare än socioekonomisk marginalisering, orsakar brotten – och absolut inte anta termer som ”invandrarkriminalitet” som härstammar från, och skapar väljarstöd för, extremhögern.
Allt detta förutsätter att journalister är välinformerade om extremhögern – alltså deras ramverk, frågor, organisationer, personer, strategier, symboler – och om farorna de utgör för den liberala demokratin i både teori och praktik. Trots den oproportionerligt stora uppmärksamhet som extremhögern får är detta dock sällan fallet.
Mediebevakningen av extremhögern är ofta karikatyrmässig och daterad. Högerextrema beskrivs fortfarande främst som vita, manliga, ”övergivna”, lågutbildade, ekonomiskt och socialt marginaliserade och visuellt porträtterade som den eviga skinnskallen, ilsket skrikande och med uppenbart högerextrema symboler, som keltiska kors eller runor. Det var en slö stereotyp redan på 1980-talet och den är milsvid från dagens genomsnittliga högerextrema anhängare – som i nästan alla avseenden är killen du bor granne med. Dessutom framställs högerextremismen fortfarande som en politisk utmanare, som i grunden skiljer sig från den politiska huvudfåran, trots att dess partier i stort sett har blivit mainstream, om inte rent av normaliserade, i de flesta europeiska länder.
Kort sagt bör medierna uppdatera sina uppfattningar om både extremhögerns och mediernas roll i dagens demokratier. Vi behöver medier som förstår och erkänner extremhögerns hot mot den liberala demokratin (och därmed mot oberoende medier) och som bevakar extremhögern på ett informerat och kritiskt sätt.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA, verksam vid University of Georgia, USA.
Övers. från engelska: Anna Andersson
