”Vi brukade gissa vem som var agent”

Sinziana Ravini återvänder till barndomens Rumänien på spaning efter den kommunism som flytt

avSinziana Ravini

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: PRIVAT
Sinziana Ravini – då och nu.

Jag kommer från ett land där en flaska Pepsi-Cola smakade frihet och där folk förföljdes och ibland även mördades för ett dåligt skämt. Humorn var vårt enda vapen, och den var färgad av såväl Tristan Tzaras spefulla dadaism som Eugène Ionescos tragikomiska absurdism. Jag kommer aldrig att glömma den dag någon hade släppt lös ett stort, rosa svin som sprang omkring på Bukarests gator med ”Ceausescu” skrivet över hela kroppen.

När vi kom till Sverige 1987 sa min far till mig: ”Min dotter, vi kommer nu göra som upptäcktsresanden Cortés. Vi kommer bränna alla våra båtar och aldrig mer blicka tillbaka”.

Men i somras bestämde jag mig för att resa tillbaka. Denna gång till inget mindre än författarhotellet Casa Scriitorilor i Neptun, där vi tillbringade våra somrar. Jag återvände nu, 30 år senare, på spaning efter den kommunism som flytt, ledd av den dubbelhövdade frågan – vad har förändrats, vad är sig likt?


När Ceausescu hade byggt stationerna Neptun och Olymp längs den rumänska strandlinjen under 60-talet bestämde han liksom alla diktatorer med lite självrespekt att också bygga ett sommarpalats där. Han skänkte varje regimlakej en vacker villa utmed stranden, och en större villa åt sin premiärminister, men denne hade tydligen inte tyckt om kaklet. Zaharia Stancu, författarförbundets chef, passade då på och frågade Ceausescu om han inte kunde låta dem bygga ett större hus intill för att skapa ett hotell för landets främsta författare.

Varför bestraffa dissidentförfattare genom att skicka dem i exil (vilket hade varit en belöning), när man kunde ha dem under uppsikt, på ”nära håll”?

Författarna var den kulturella kategori som kurtiserades mest av makten, för i en roman kunde man dölja samhällskritik på ett helt annat sätt än vad som var möjligt med en målning, film eller sång. Författare på fyllda magar klagar dessutom mindre än på tomma och varför bestraffa dissidentförfattare genom att skicka dem i exil (vilket hade varit en belöning), när man kunde ha dem under uppsikt, på ”nära håll”?


Och ”på nära håll” var det verkligen. Ceausescus stab hade försett varje rum med mikrofoner, även terrassen och några träd ute i parken. Det berättar en före detta författarförbundssekreterare för mig.

Det hindrade inte författarna att på kvällarna samlas på terrassen över tjeckisk öl och backgammon (poker var förbjudet och spelades endast på nätterna eller på nudiststränderna). Ibland kunde min far låta mig sitta med och lyssna på deras eldfängda samtal, under villkoret att jag höll tyst och ”bara observerade”.

Man visste ju aldrig vem som fiskade efter dissidenter genom att låtsas vara regimkritisk och vem som var det på riktigt. Men en sak var säker – den som vågade sig på regimkritiska kommentarer hamnade högst i kvällens tillfälliga hierarki.

I slutet av varje vistelseperiod arrangerades baler och spel för oss barn som fick tävla i recitation, dans och teckning. Varje diplom strösslades med författarnas namnteckningar. De var lite av landets rockstjärnor, lika oberäkneliga och fyllda av hyss som oss andra barn.


Vissa kvällar gick vi till ett futuristiskt diskotekskomplex som numera ligger i ruiner, där vi dansade till Al Bano & Rominas Power Felicita eller Shorts Comment ça va? Amerikansk musik var i stort sett förbjuden, även om alla langade kassettband med hits som Stevie Wonders I just called to say I love you och Springsteens bannlysta Born in the U.S.A.

Men här fanns även solitärerna, författare som levde som munkar. Särskilt en som med byråkratisk noggrannhet smattrade på sin skrivmaskin fram till 11.50 prick för att sen skrida ner för trapporna, hälsa lite försynt på oss andra på väg ner till havet. Där simmade han några rundor mellan författarhotellet och muren vid Ceausescus strand, som också brukade kallas ”klagomuren”, för att sen lika lakoniskt återvända till terrassen för lunchen som serverades med stalinistisk precision, kl 13.00 prick.

Vissa författare brukade ställa sin klocka efter honom, och vrida sig av skratt så fort han hade försvunnit ur sikte.


Nu är terrassen så gott som tom. Författarna håller sig till sina familjer och verkar, paradoxalt nog, mer inbundna och försiktiga än förr i tiden. Stolarna på terrassen ser lite rostigare ut, gräset är gulare och cypressernas illgröna kronor har glesnat.

En dag hade affären intill fått kött, bananer eller kubanska karameller, en annan hade varmvattnet runnit så pass länge att hela familjen hade hunnit ta ett bad.

Men vissa saker har motstått tidens gång, som salt- och pepparkaren i vitt porslin med blå ränder. Även hotellets specifika parfym – en ljuvlig blandning av snäckskal, träolja och syrenblomsdoftande rengöringsmedel är sig lik, liksom de kusliga vågbrytarna några meter ut i havet som ser ut som gigantiska pjäser i ett hemligt gudaspel.


En kväll ringer jag min far och ber honom berätta hur det egentligen var att vistas på det här författarhotellet under kommunismen. Han svarar med ett skämt, som alltid:

”Det var en gång en man som kom till helvetet. Han välkomnades av en djävul som började ge honom en rundvisning. Det första rummet de kom till var fyllt av människor som låg i gyttja och skit upp till halsarna, rökande cigaretter. Mannen vände sig till djävulen och sa: 'Detta var inte så illa som jag trodde'. På vilket djävulen ropade: 'Rökpausen är över! Huvudena ner!'. Veckorna på författarhotellet, var som en rökpaus i helvetet”.

Även att ta hissen var lite av ett lotteri, för man visste aldrig med säkerhet när strömavbrottet kunde komma.

Men helvetet hade sina fördelar. Den hårda regimen bjöd varje dag på nya glädjeämnen. En dag hade affären intill fått kött, bananer eller kubanska karameller, en annan hade varmvattnet runnit så pass länge att hela familjen hade hunnit ta ett bad.

Även att ta hissen var lite av ett lotteri, för man visste aldrig med säkerhet när strömavbrottet kunde komma. Vem vill fastna 24 timmar i en hiss? Det gällde att välja rätt person, och inte fastna med en granne som arbetade för Securitate.


Rumänien måste nog vara det land som haft flest hemliga agenter per capita. Det sägs dock att många rumäner drabbades av depression när de sökte i övervakningsarkiven efter kommunismens fall och upptäckte hur obetydliga de hade varit i den hemliga säkerhetstjänstens ögon.

Som barn älskade jag och mina kamrater att gissa oss till vem som var hemlig agent och inte. Vi jublade även när elen bröts, för då samlades vi alltid kring tända ljus för att berätta historier för varandra inpå småtimmarna.


Jag var även förtjust i de långa köerna, för så fort några fick tag i något delade de alltid med sig. Säga vad man vill om Ceausescus kommunism men den gjorde i alla fall folk mer solidariska, och det fanns inget som enade oss så mycket som skämten. Ett av mina favoritskämt lyder:

”Två vänner har stått timtals i en kö. 'Nej, nu har jag fått nog!' säger den ene plötsligt. 'Jag tänker gå och hämta mitt gevär och skjuta honom'. (”Honom” eller ”han” var en hemlig kod för Ceausescu, vilket brukade generera en hel del roliga missförstånd i sig). Tiden går och den skjutgalne kamraten kommer tillbaka. 'Nå? Hur gick det?' frågar hans vän. 'Inte så bra, tyvärr. Kön där borta var ännu längre'.”

När Gorbatjov började dra liknande skämt om sig själv på tv förstod vi att det kalla kriget var på väg att tina upp.


Mina föräldrar var mindre roade än jag var, särskilt min far som brukade skriva arbetarklassromaner om dysfunktionella fabriker ledda av galna chefer. Fabriken var en metafor för Rumänien och den galna chefen för Ceausescu.

Den senaste boken hade sålt så bra hos landets arbetare, att han hade belönats med en partiutsänd dygnet runt-”redaktör”, som bodde hos mina föräldrar. Hon var en äldre, mycket sträng kvinna som censurerade allt som kom ur min fars händer, såväl bokmanus, inköps- och att göra-listor, som kärleksbreven till älskarinnorna.

Men en dag, efter att ha förlorat flera av sina nära vänner i märkliga ”olyckor”, och efter att ha blivit erbjuden av en ny ”vän” att följa med honom på en jakttur i Karpaternas skogar fick även min far nog, och flydde Rumänien på ett sätt som förtjänar en text i sig. Hade han åkt om han hade vetat att kommunismen skulle falla två år senare?


Jag försjunker i Ozana Cucu Oanceas fenomenalt roliga bok Marea scriitorilor, între Olimp şi zidul Puterii (”Författarnas hav, mellan Olimp och maktens mur”), som skildrar hennes minnen tillsammans med ett hundratal andra författare.

Jag anar en viss nostalgi, en känsla av att det trots allt var bättre förr, då orden hade en mening, en politisk kraft som sedan länge gått förlorad. När alla hade en enda fiende att enas kring var samhörigheten också betydligt större. En samhörighet som i dag tycks ha gått förlorad, till förmån för ett land som fastnat i ressentiment, korruptionsskandaler och en oförmåga att på allvar ta itu med sitt mörka förflutna.


Det innebär inte att Rumänien inte sjuder av författare, med Mircea Cartarescu i spetsen, som lyckas både blottlägga, fördöma och älska den kommunism som flytt, med en litteratur som blickar både bakåt och framåt, uppåt, och framför allt neråt.
Min sista kväll på hotellet bjuder hotelldirektören mig och ett par författare till sitt bord och jag får ånyo ta del av anekdoter, litterära debatter och underbara skämt inpå små timmarna. Plötsligt böjer sig en författare över min axel, viskandes: ”Det som sägs här i kväll, stannar här. Visa grytor kokar bäst med locket på.” Och så är det nog, frågan är bara hur länge.

ARTIKELN HANDLAR OM