Schizofreni, demens och nedlagda bruk
Årets poesidebutanter har en slagsida mot tunga ämnen
Publicerad 2023-06-17
Fjolårsvårens poesidebutanter la sig bekvämt tillrätta i anmälarens textuella massgrav, genom att närmast samstämmigt tematisera handens arbete.
Kristoffer Appelvik Lax kardade och strök, Niko Erfani slamrade i vävstolen och Johan Attfors ägnade sig åt vildsint improvisationsbroderi.
Rena syjuntan.
Årets nybörjare beter sig mer som kräftor inför koket, de sprattlar och vill inte.
Menmen. Nog kan man ändå påstå att här finns en slagsida mot tunga eller besvärliga ämnen, som psykisk ohälsa eller missbruk. Två killar, fyra tjejer, med det gemensamt att deras böcker inte fått någon egen recension här på sidan, och med en eller annan poetisk egenhet som förtjänar några runor på griftens vägg.
Först ut är Rickard Eklund från Nato-landet i öster, född 1982, oftast saluförd som ”dialektrockaren från Närpes” men nu alltså njutbar även som poet, i förstlingsverket ”Tundra”. Titeln är inte illa vald, för här möter en vers som får mig att visualisera Andrées polarexpedition nerplöjd i Vitöns eviga tjäle. Förvridna lemmar sticker upp ur boksidorna, liksom klädtrasor och diverse redskap:
”froströtters fötter / kröker från skrymsle till / kroppar i flätade skrindor, / madrassfimpar, röksignaler, köksfläktar / hudskorv, torvnävar brutna och vintervridna / över tundramark, -år och tusenord oförklarade / eller överlevda”
… en halvkusin till Lotta Olssons hejdundrande debut med ”Skuggor och speglingar” för några år sedan. Eller 1994 då. Hm
En orgie i assonanser och stavrim, som synes, men i grunden en skildring av missbruk och utstötning. Ett själens Arktis ur vilket ett jag och ytterligare några individer efter hand får sina konturer tecknade, i kontrasterande eruptioner av socialrealism: ambulanser, snutar, sprutor, skit. Agneta Enckell och Gunnar D Hansson hade kunnat få ihop något liknande tillsammans, om man hade låst in dem i ett skjul ett par månader, på en diet av trikiner och burkbärs. Molto bene!
Än mer oförvägen är poeten Maria Jönsson, född 1974. Det är inte bara det att hon ger sig på ätstörningar, hor och demens i samma bok, eller att hon gigarbetar som skribent på Svenska Dagbladets ledarsida, utan hon dräller också antika motiv och gamla versmått omkring sig.
Det är gudarna mot människan, eller ”Versus” då, som boken så fyndigt heter. I svit nummer ett, författad på en lite kantig och oftast femtaktig och ibland rimmad meter, får till exempel en thessalisk kungafamilj oväntat besök av Limos, svältens gudinna: ”Jag iakttar dig som en forskare / som noggrant observerar djuret / när det stängs in i buren ensamt.”
Bäst tycker jag om Jönssons avslutande svit om demens, i form av en tvättäkta sonettkrans. Alltså en svit bestående av femton sonetter där varje sistarad hugger nästkommande sonett i nacken. Här tillber en åldrad och dement Matilda stillsamt minnets gudinna Mnemosyne, över ett parti Idioten:
”Jag lägger patiens i lampans sken. / Ett ensligt spel, en långsam, ödslig lek. / Lägg korten rätt, att följa varje scen // är essentiellt när leken blivit blek / och alla dagar väger sig i sten. / Jag vill ej tänka att minnet svek.”
Det är fint att Jönsson här vågar sig på att riva delar av den antika byggnadsställningen, för att i högre grad lita sig till motivets inneboende hållfasthet. Som helhet är ”Versus” inte illa alls, och är i sin art möjlig att betrakta som en halvkusin till Lotta Olssons hejdundrande debut med ”Skuggor och speglingar” för några år sedan. Eller 1994 då. Hm.
Rebecca Sand, född 1993, är utmärkt och vass i en ”En ensam cowgirl”, vars baksida utlovar ”en unik skildring inifrån en diagnos omgärdad av fördomar – schizofreni”. Så är det väl, jaget tas in på avdelning redan på sidan sju, men till största delen upptas boken av en destruktiv och eventuellt utlösande kärlekshistoria. Inte gör det så mycket, och så här fint kan det låta:
”jag frågar honom men vad vill du då / på riktigt / han säger / bli en sten och kastas iväg / bli bortglömd / sen bara ligga där / jag säger / är det du som är poeten eller är det jag”
Ett av bokens ljusare stycken förstås, avtecknande sig mot en beckmörk fond av självmedicinering och tilltagande paranoia hos jaget:
”jag känner det direkt jag kommer innanför dörren / någon har varit här / saker är i oordning / ingen har nyckel / men någon har varit här / jag börjar riva i mina saker / leta noggrannare säger rösterna i mitt huvud / du måste hitta rätt / jag börjar slå i mina böcker / det rätta ordet finns någonstans / det som ska förklara”
Sand skriver enkelt, renskalat och tillsynes fullkomligt fritt. En avundsvärd egenskap som lovar gott inför kommande projekt. Hanna Rajs Lara kan vara en samtida referens, och själv säger sig Sand ha tagit intryck av dansken Bjørn Rasmussens ”Ming” (2015), en diktsamling som grep sig an en psykos på ett befryndat vis.
Referensen till Alexandra Politidis Palms ”Mittemellanår” infinner sig utan extra kostnad, eftersom hustrun spelar Annika Norlin medan jag plitar på denna text. Politidis Palm, född 1990, till vardags advokat på RFSL, är kul att läsa, och har liksom Norlin ett tillbakalutat bildspråk som sällan masar sig längre än till grovsoprummet efter material. Måhända står också Kristina Lugn och röker på den Ikea-parkering där bokens inledning utspelar sig:
”vandrar i cirklar / kungens kurva // är du den gula kassen man bara lånar / eller den blåa man köper med sig hem / och tar till tvättstugan”
I likhet med Sands bok låter sig ”Mittemellanår” läsas som en berättelse, fast då om ett kärleksbesvär av jämförelsevis lindrigare slag. Jaget är nyseparerat, tomt och illusionslöst, och lånar sig gärna till underhållande cynismer:
”konsten att göra ingenting / ligger väldigt nära konsten / att inte vara någon alls / men inte tillräckligt”
Av mig själv att döma kan även oskilda uppskatta bettet och humorn i den dock något osovrade ”Mittemellanår”. Till nästa gång bör förlaget (Vendel) ge poeten rådet att gallra lite i besticklådan, och nog borde man också tänka över sin formgivning. Bokens omslagstypografi får mig att minnas bandet The kristet utseende och färgsättningen är ohygglig: tänk utkräkt Aurora på ingnott sänglinne.
Att platsens poesi är grejen visade Göran Printz-Påhlson i essäsamlingen ”När jag var prins utav Arkadien” 1995, och bland årets debutanter hålls bygdefanan högt av Mija Åhlander och Adam Bobacken Öhman.
Åhlander, född 1964 och äldst av årets poesidebutanter, får en bedagad småländsk bruksort att trycka sig ut över sidorna i ”Oskiftat arv”, som ur en potatispress. Här finns kraft och självförtroende, men också ett lite ryskt jämnmod inför tillvarons realiteter: ”Man dör inte / Man bara leds”.
Jag noterar att lärkan har kommit och att jorden är lätt för spaden denna sista vår innan AI troligtvis tar över ruljansen
Åhlander skriver bildrikt om infarkter, överbelånade ruckel, gamla astrakaner, allt på något vis indraget i det sävliga jordskred som är Sverige från låt säga Göran Perssons dagar och framåt. Lite ojämn är boken allt, men för oss kring de gyllene 55 vankas madeleinekakor som kompensation: Katitzi, Salvador Allende, ”Den vita stenen” och inte minst Gustaf VI Adolfs död 1973. En Oerhörd Händelse som mig veterligt aldrig har avhandlats i poesin förut:
”Min mamma sa åt mig att det var bäst att titta, för / det var nog sista gången, sa hon, som hon skulle få uppleva / en kungabegravning / När hon sagt det höll jag ett öga på henne och ett öga på / begravningen / För det var ju både första och sista gången i mitt liv som / jag skulle få se / min mamma / titta på en / kungabegravning”
Också Bobacken Öhman får mig att åkalla Mnemosyne, genom att locka fram minnet av en resa till Norberg samma år som poeten föddes, 1983. Världens bästa band Killing Joke skulle spela i Folkets park, och jag minns att jag undrade om det verkligen existerade några fans i trakten. Men de kom, över mon, myllrande fram mellan tallstammarna i tusental. Från Riddarhyttan, Guldsmedshyttan, Surahammar, sådana ställen:
”Stjärnsystem av nerlagda bruk / Yngre generationer av punkare på tillväxt // På kartan: orterna runda eller kvadratiska (beroende på storlek), men röda.”
I övrigt är Bobacken Öhman en poet av den där svårciterade sorten som ordnar diktsplitter i just ett slags stjärnsystem, och då gärna med en suggestiv titel som gravitationscentrum. ”Citroënkollektivet” heter till exempel en av avdelningarna, medan bokens titel, ”Sjösänkningar”, skulle kunna vara något av Folke Dahlberg (jämför ”Sjöförklaring”, ”Vattenår”, ”Vättern”, ”Göta kanal”, dagens lästips!). En kompetent men aningen för hårt tuktad debut om att växa upp men aldrig växa ifrån, om att evigt halka runt i samma smör:
”Att hålla plats. / Att mäkta med. // Att avfärda bakgrunden i etapper. / Att förpassa sten, vass, engångsgrillar. // Att tala som genom en snorkel. / Att se humorn och vemodet i det.”
Nåväl. Dags att skyffla igen och platta till. En jämn säsong detta, men kanske att jag gillar Eklunds och Jönssons böcker bäst ändå. Jag noterar att lärkan har kommit och att jorden är lätt för spaden denna sista vår innan AI troligtvis tar över ruljansen, genom att spotta ur sig en oöverskådlig mängd poesidebutanter och dito anmälare.
Det må vara hänt.
