Lättsmält när Akilles och Iliaden queeras
Madeline Millers debutroman är sympatisk men når inte upp till ”Kirke”
Publicerad 2022-08-15
Att minnas krig är ett förlopp som kan pågå i sekler.
De överlevande har erfarenheter som språket inte orkar bära fram. Minnen kommer i fragment som kan vara omöjliga att få ihop för eftervärlden.
Madeline Millers debutroman Sången om Akilles från 2011 som nu kommer ut på svenska är en skönlitterär popularisering av tidernas främsta krigssång, Iliaden. Akilles är halvguden och hjälten som väcks upp i den inledande, odödliga raden. ”Sjung, o gudinna, om vreden som brann hos Peliden Achilles” (översättning av Erland Lagerlöf).
Miller har magisterexamen i latin och grekiska och är förtrogen med den antika idévärlden. Lekande lätt gör hon myterna levande.
Men läsningen av den prisbelönade försäljningssuccén och Tiktok-fenomenet Sången om Akilles förstörs för mig eftersom Millers andra bok, Kirke från 2018, är så överlägset mycket bättre. De båda går egentligen inte att jämföra på samma dag. Där Kirke är mogen, originell, omvälvande är Sången om Akilles sympatisk, förutsägbar och lättsmält. Det är verkligen synd att böckerna kom ut på den svenska bokmarknaden i omvänd ordning. Samtidigt är det fint att få vara med om ett lovande författarskap som utvecklas och mognar.
Sången om Akilles är en kärlekshistoria. Superhjälten Akilles och hans barndomsvän Patroklos faller för varandra redan i tonåren och behåller glöden livet ut. Patroklos är berättaren, både före och efter sin död som ju är en av Iliadens avgörande knytpunkter. Hans blick på Akilles är älskarens, ständigt förundrad över att bli vald av denna perfekta, strålande, gudomliga människa. De antika grekernas syn på samkönad kärlek var annorlunda kodad än vår. Första gången paret älskar gömmer de sig, men mest för att Akilles nymfmamma är påfrestande och kontrollerande.
Myterna om Akilles innehåller mycket queert berättargodis. Till exempel gömmer hans mamma honom förklädd till kvinna på en ö och intrigerar genom att lura Akilles att ha sex med en kvinna. Patroklos hittar och förlåter honom.
Kärleken mellan de två männen stillnar och fördjupas med det utdragna trojanska kriget som bakgrund. Åren går, med död och plundring och våldtäkter och pest i en förvriden vardag. När de sista orden i romanen klingar av minns jag plötsligt var den gyllene hjälten Akilles sägs vara begravd – på den numera så välbekanta Ormön i Ukraina där krigets myter föds i detta nu. Det är här uttrycket ”Ryskt krigsfartyg, dra åt helvete!” sägs ha myntats. Låter som något Akilles skulle ha sagt, i sin av gudarna besjungna vrede.
