Han skulle aldrig gå ner sig i lobbyistträsket

Ingvar Carlssons ”I sällskap med döden” är både existentiell och politisk

Göran Greider

helskärm

Jag satte mig ner för att skriva en recension av Ingvar Carlssons mycket fina bok om hur han sedan barndomen vandrat i sällskap med döden. Denne Carlsson, som jag tror de allra flesta har så starkt förtroende för, framstår helt enkelt som en politikens saklige hedersman. Tage Danielsson slog i en revy en gång i tiden fast att det är en ”oomkullrunkelig sanning att Ingvar Carlsson ser ut som en fot i ansiktet”. Minns jag rätt startade Carlsson och sossarna då en rolig och godmodig kampanj om – fotfolket!

Men just när jag ska börja skriva nås jag av en nyhet om en annan S-ledare, Stefan Löfven: Han ska tydligen börja som konsult åt ett av de där lobbyistföretagen som smörjer kugghjulen mellan politik och kapital. Nu har vi alltså en till i den långa raden av ledande socialdemokrater som gått i tjänst åt näringslivet. Många av dem lär sitta på första rad vid nästa S-kongress. Och göra vänster och höger i politiken än suddigare.

I Ingvar Carlsson har vi en ledande socialdemokrat som aldrig gått den vägen. Statsminister siktade han aldrig på att bli, det var mordet på Olof Palme som slungade iväg honom till den posten; han var vice statsminister när Palme sköts. Carlsson och Löfven var som politiker lika mycket av pragmatiker bägge två. Båda tvangs verka i kaotiska tider men behöll lugnet. Den stora skillnaden är att när Carlsson vid nittiotalets mitt avgår som S-ledare och statsminister är Sverige fortfarande så oerhört mycket mer av ett S–präglat rörelseland. Efter sin tid som ledande politiker dyker Carlsson upp som utredare åt FN. Han syns ofta på ABF i Stockholm.

För trettio år sedan hade det inneburit något av en politisk jordbävning om en före detta socialdemokratisk statsminister plötsligt meddelat att han skulle börja jobba som konsult för näringslivet. Sverige är i dag ett annat land.

Ingvar Carlsson växer upp i textilstaden Borås i en typisk svensk arbetarfamilj. Det är knapert, men skötsamt. Föräldrarna pratar egentligen aldrig politik, men Ingvar förstår intuitivt att de är socialdemokrater. Ett folkhemsliv som ändå är så pass nära i tiden att jag kan känna igen en hel del av det. Pappan Olof arbetar på en speceriaffär och får efter hand allt större ansvar där, bland annat för att driva butikens kafferosteri. Mamman Ida slutar som hembiträde när de gifter sig, men arbetar i hemmet vid symaskinen: ”Jag såg under hela min uppväxt mamma arbeta med sin Singer.”

Föräldrarna är fast beslutna att låta sina söner studera vidare, trots den knappa ekonomin. Ingvar får chansen att göra det för att han befrias från terminsavgiften. Han får känna av stigmat av att vara en medellös student, när en sadistisk lärare praktiskt taget hotar honom med relegering – i stället tar han emot en rungande örfil, som han sväljer i djupaste skam, och inte berättar om hemma eller vågar anmäla för rektorn.

En sommareftermiddag är Ingvar på cykel på väg till sin far där på kafferosteriet. Han är tolv år. Han tycker väldigt mycket om sin far, i en rätt ordlös men stark tillit. Men redan på gatan utanför känner han av en konstig bränd lukt från lokalen. När han kommer in hittar han fadern död bland de tunga kaffesäckarna. Ambulans tillkallas. Carlsson skriver: ”Hemma drog jag upp dörren och skrek till mamma: ’Pappa är död’. Efter det är minnet helt blankt.”

Hans liv, familjens liv, förändras i grunden. I boken skildras det väldigt fint och känsligt hur djupt påverkad han blir av att hitta sin far död. Mamman tar jobb både på textilfabrik och som städerska för att klara situationen. De tre sönerna slungas med tiden in i framtiden: en blir direktör i Landstingsförbundet, en annan textilingenjör och direktör, och Ingvar själv statsminister.

När jag läst det gripande avsnittet är det verkligen som om något förändras i hur jag ser på Ingvar Carlsson. Det slår upp ett mörker i hans ansikte som jag inte tänkt på tidigare. Han beskriver hur han hela sitt liv levt med en inre oro och ett stort kontrollbehov: rädslan för slumpen, den malande oron för sina närmaste, en ständig ångest. Och jag tänker: Det är ju typiskt att det först är på ålderns höst som det här riktigt kommer fram, även om jag hört om det tidigare. Carlsson tillhör de smått heroiskt tigande folkhemsgenerationerna.

Jag ska inte gå igenom allt som berättas i denna mycket läsvärda bok. Hans ilska över högerpopulismens framväxt, och lättvindigheten hos dem som valt att samarbeta med den, går inte att ta miste på. I vissa partier agerar Carlsson ganska mycket som en förorättad politiker och hans allmänna pragmatism kan ibland gå en på nerverna. Jag tror inte han insåg, eller ens i dag inser, hur marken under den rörelse han vigt sitt liv åt formligen eroderade under åttio- och nittiotalen när partiet hela tiden rörde sig mot den marknadsliberala mitten och därmed också gav näring åt den högerpopulistiska revolten. Den som sitter vid makten ser inte sådant. Och när en rörelse försvagas hörs det heller inte underifrån.

I näst sista kapitlet skriver han otroligt fint om sin älskade hustrus tilltagande demens, hur den sakta kröp sig på och om hur svårt det var att till en början förstå allvaret i sjukdomen.

Det existentiella och det politiska hör alltid samman. Ingvar Carlsson har på sin ålders höst skrivit en liten bok som bevisar det.