Boken om Elon Musk gör mig helt rasande

Allt skildras i outhärdligt tråkig detalj – utom det intressanta

Karin Pettersson

helskärm

Att skriva om den nya Elon Musk-biografin är som att recensera en svår sjukdom. Visst, det finns nyanser, men på det hela taget är det något fruktansvärt vi tittar på. Jag menar då både ämnet för boken – tech-entreprenören och världens rikaste man Elon Musk – och själva biografin.

Först boken: I tre år följde den amerikanske journalisten Walter Isaacson Elon Musk. Han var med under Ukraina-kriget när Musks satellitbaserade internet spelade en central roll, under köpet av Twitter och turerna kring Teslas självkörande bilar. Viktiga händelser, där Musks beslut fick direkt påverkan på både geopolitik och det offentliga samtalet. På 722 sidor försöker Isaacson nu återge vad han såg.  

Frågan är inte oviktig. Den sydafrikanske tech-entreprenören är en av världens mäktigaste och rikaste personer. Han har revolutionerat både elbilar och rymdtrafik, gjort stora investeringar i AI och robotteknik, och äger och förstör just nu det som tidigare kallades Twitter, en kraftfull global plattform för information och debatt. Han är också en superkändis, med en hängiven följarskara.

Isaacson skissar Musks uppväxt i Sydafrika, den vidriga relationen till en uppenbart mycket störd pappa, flytten till Kanada, framgångarna som följde. Skissar är nyckelordet här. Isaacson använder på ett ytligt, hobbypsykologiskt sätt Musks av våld och psykisk misshandel präglade barndom som en ursäkt för hans brutalitet som vuxen. Samtidigt verkar Isaacson ointresserad av att förstå det samhälle och de mekanismer som format och skadat honom. Mörkret tas inte på allvar, blir bara en drivkraft för Musks genialitet.

Boken är i långa stycken närmast outhärdligt tråkig, med sina beskrivningar av hur Musk kommer på en briljant idé, chockar trögtänkta ingenjörer som inte tror att hans vision är möjlig, och sedan med energi och viljestyrka får igenom sin vilja i alla fall. Raket efter raket, varje detalj i de första Teslabilarnas design, allt följer samma mönster. Det som hade kunnat vara en spännande berättelse om viktiga tekniska genombrott förlorar sig i repetitivt malande och detaljer.

Kvinnorna i Musks liv beskrivs på samma entoniga sätt. Någon beskrivs som psykopat (Amber Heard), någon som en ängel (Telulah Riley), någon som galenpanna (Grimes), alla fyller de samma funktion av tidsfördriv. Musk skaffar tio barn, flera i hemlighet och med hjälp av spermadonation och surrogatmödrar, ett par med en kollega han gillar. Det antyds att Musk tycker att intelligenta människor som han själv har en plikt att befolka världen – en extrem position som man gärna hade velat veta mer om.

Mellan raderna förstår man att relationerna till barnen upptar och delvis plågar Musk – ett av hans äldre barn är trans och har helt tagit avstånd från sin pappa. Ändå tar de knappt plats i hans liv, eller i biografin. Okritiskt speglar Isaacson denna osunda maskulinitetskult.

Mycket har redan sagts om hur Musks företag Starlink, som levererar satellitburet internet, blev viktigt i Ukrainas försvar efter den ryska invasionen. I boken framgår att Musk på lösa grunder bestämde sig för att gränsen för Ukrainas kommunikation skulle gå vid Krim i samband med försöken att sänka ryska krigsskepp i Sevastopol. Isaacson överger även här läsaren helt. Ingen värdering görs av att en privatperson spelat en sådan central roll i kriget, eller på vilka grunder Musk fattade sitt beslut. Här blir boken inte bara tom utan på gränsen till farlig i sin brist på analys.

I slutet av boken beskrivs hur Musk först bestämmer sig för att köpa in sig i Twitter och sedan lägga ett bud på hela företaget. Det extrema effektivitetstänk som tjänat Musk väl när det gäller raketer och bilar visar sig fungera sämre på en plattform som handlar om förtroende, kommunikation och nätverkseffekter. Musks ogenomtänkta tech-bro-hållning till yttrandefrihet i kombination med hans tilltagande konspirationstankar gör att han det senaste året har släppt på kranen för högerextremism och troll på plattformen.

För närvarande har han hotat att stämma ADL, en anrik organisation som kartlägger rasism och hatbrott. Detta för att de har pekat på den tilltagande antisemitismen på X, tidigare Twitter. I boken skildras turerna, och Isaacson återger i ett välvilligt ljus Musks vision om att ”bryta upp åsiktsbubblor”. Samtidigt spelas Musks egna, alltmer extrema uttalanden, ned.

Isaacson verka tycka att Musk delvis är jobbig med sina ”demoner”, men också att han är ”genial”. Och aldrig – och detta är bokens verkligt stora brist – förhåller sig boken till själva grundfrågan: vad är det i vår tid som gör att personer som Musk lyfts fram, hyllas som gudar, får denna status och enorma inflytande?

Världens bästa författare av biografier över mäktiga män heter Robert Caro. Hans böcker om New York-politikern Robert Moses och den amerikanske presidenten Lyndon Johnson är välskrivna mästerverk, minutiöst researchade. Metoden är annorlunda än i Isaacsons snabba skiss, men det är ändå intressant att jämföra ansatser. För Robert Caro bryr sig om makt, vem som har den, vem som tar den, vem som saknar den, vem som drabbas av den. Han ser personen som del i ett system, ett sammanhang som är nödvändigt att förstå för att  se hur människan begränsats eller lyckats ta sig fram.

Det som gör Musk intressant är just hans position, hans enorma makt. Han är uppenbart matematiskt och tekniskt begåvad och driven av stark revanschism, men för att lyckas i världen krävs mer än så. Framför allt tillgång till pengar och investeringskapital, men också lagar, nätverk och regler som är gynnsamma. För att förstå detta måste man titta på strukturer och värderingar. I stället skriver Isaacson boken som om han vore blind, medberoende i en tid där en uppenbart störd människas feberdrömmar om att kolonisera Mars lyfts fram som något heroiskt.

Boken lämnar mig med ett raseri, till följd av både ansats och genomförande. Ändå är jag glad att jag läst den, för den är en god hjälp för den som är intresserad av att ställa en diagnos på en mycket sjuk tid.

Slutligen går det tyvärr inte att skriva om den svenska utgåvan av boken utan att säga något om översättningen. Den är outhärdlig, som något av en dålig AI eller ett kursmaterial på Internationella Engelska Skolan. Efter ett par hundra sidor ger jag upp och köper ett digitalt exemplar av den amerikanska utgåvan. Isaacsons språk är visserligen fyllt av platta metaforer, men det är åtminstone begripligt.