Pirinens nya bok är naturligtvis fantastisk

Han skildrar Sverige bättre än 99 procent av rikets skönlitteratörer

helskärm

Det finns två författare som jag har följt så pass länge och omsorgsfullt att jag brukar känna att jag inte har något kvar att tänka kring dem. Eller skriva om dem. Det rör sig om H P Lovecraft och Joakim Pirinen. Bägge snaskar de i det civilisationskritiska och neometafysiska i sina verk. Bägge har skapat monster. I den förres fall rör det sig om bland annat den notoriske översteprästen Cthuluh; i den senares främst om Socker-Conny, eftersom det är den mest kända i offentligheten

Jag trodde jag hade sagt det sista om de här typerna.

Men man blir aldrig färdig med de stora författarskapen, och när jag läser bokbjässen ”Allvar på riktigt” tror jag att jag för kanske hundrade gången kommit till verklig insikt om vad Joakim Pirinen är.

En svamputflykt i verkligheten.

Låt mig få återkomma till svampepifanien och först berätta om den föreliggande boken. Den doftar på rätt sätt. Bara läsare av seriealbum känner till den rätta doften, utan att för den skull kunna beskriva den i ord. Denna doft är ett gott tecken, och jag skulle kunna lämna recensionen där.

Men ”Allvar på riktigt” är enligt uppgift en jubileumsskrift som firar att det är fyrtio år sedan Joakim Pirinen släpptes lös i offentligheten, som serieskapare betraktad. Så boken består av ett misch-masch av serier, dramatik (här finns ”Familjen Bra” i en tredje akt), prosa och diverse klotter som Pirinen har på sitt samvete från långt före straffmyndigheten.

Det är naturligtvis en fantastisk bok på alla sätt och vis. Jag tänker att det finns någon jävel därute som bara väntar på att Joakim Pirinen skall göra något som inte är okej, och vråla att KOLLA! JAG HAR JU SAGT HELA TIDEN ATT … och så vidare. Men det går bara inte. Hans aura, genialitet och genomgoda humanism garderar honom från allt sånt tjafs.

Jag tror att Pirinen är bättre än 99 procent av rikets skönlitteratörer när det kommer an på att skildra Sverige och dess vandring från grått till svart. Oavsett vilken pannå han väljer – Conny, Döda paret, de där kidsen i sandlådan, den relaterbare Beppo – så är han på pricken JUST NU. Även om det var 30 år sedan. Ja ni som vet, vet.

För att återkomma till svamparna. Själv har naturligtvis ingen aning, men folk jag känner som har roat sig med hallucinogena fynd från naturen har rapporterat ett och annat. Av allt att döma är Joakim Pirinen en renlevnadsman och jag kan inte svära på att det fanns hallucinogena svampar i Sverige när han debuterade. Men hans konstnärskap liknar ganska mycket resultatet av en svamputflykt: det absurda, inslagen av verklighet som förvrängs, det skevluddiga i miljöerna och groteskerierna i dialogen och uppfattningen av Den andre. Och den där inneboende driften att brista ut i ett tre timmar långt, ohejdbart asgarv åt minsta lilla.

Och naturligtvis den lekfulla egocentrismen. Vi har ju att göra med en slyngel som växte upp med Povel Ramel och Lasse O’ Månsson som guider till det som andra skulle kalla vuxenskap, eller -dom. Pirinen använder allt oftare sig själv som motiv. Fatalt narcissistiskt, som en föraning om nutidens autofiktion.

Som i de extremt påfrestande illustrerade anagrammen på hans eget namn. ”Nej om pin i Irak”. ”Joker i min pina”. Här står Pirinen och väger mellan Oulipos språkexperiment och en fullständig schack-matt i spelet om sig själv som stadigvarande hero för sin tid.

Joakim Pirinen medarbetar på Aftonbladet Kultur, därför recenseras ”Allvar på riktigt” av Jonas Thente, kritiker och litteraturredaktör på Dagens Nyheter