Bäst är det när han spyr galla över kulturfolk
Pelle Andersson visar att litteratur skapas av upprepningen
Publicerad 2023-10-18
Många hade nog tänkt att författarskapet var avslutat. Men så har Pelle Andersson ofta skrivit ur en tillbakablickande position. ”Efter stölden” hette en diktsamling från 2003. I sin första bok på 15 år, ”Som om i morgon var i går”, skriver han: ”Vi lever alltid i ett efteråt.”
Och nog är sig mycket likt i detta postuma landskap.
Andersson skriver utifrån sig själv och sin historia, ofta är det som om texten (och jaget i den) upptäcks under skrivandets gång. Men de korta styckena, ibland endast en rad, sällan mer än en sida, gör dessa livsbetraktelser till någonting annat än en dagbok, de för in avbrott, pauser, en rytm, som ögonblicksbilder i konstant rörelse.
Det är en bok om förlust, förklarar Andersson inledningsvis.
Om en katastrofal politik som för jorden mot undergången.
Om en privat förlust efter att barnen flyttat ut. Eller om ”att ha förlorat på så många områden”, som Andersson förklarar det, även om just detta inte alltid är direkt synligt i boken. Faktiskt är det mycket som förblir outsagt, och man kunde säga att ”Som om i morgon var i går” innehåller frön till flera böcker – bland annat om hur Andersson lämnade redaktionen på Aftonbladet, i spåren efter att kulturchefen Håkan Jaensson fick nog av kontroverserna kring ”Myggor och tigrar” (2007) som också satt sina spår i Andersson.
Men det betyder inte att det är böcker som måste skrivas, i stället gör sig Andersson bäst i den kontrastfyllda, motsägelsefulla fragmentformen, eller som han noterar: ”Det där med att vara för kollektivet och alltid vilja gå sin egen väg. Det är ett rent helvete.”
Däremot är det smått frustrerande med den normalitet som Andersson kretsar kring, inte minst det medelklasstrygga familjelivet som utgör en stabil punkt i de många krisscenarion som radas upp; faderns död under tonåren, vänner som gått bort, vänner som det skurit sig med. Det är en svår konst att skriva om nära relationer utan att ty sig till tomma ord eller det opaka, vilket Andersson tenderar att göra i sin uppenbart övertygade humanism: ”Det är vi själva som är meningen med livet. Det är vi själva som är sanningen.”
Sådana bastanta insikter kan möjligen ha betydelse för den som skriver, men de ger väldigt lite mening för läsaren, som nog snarare vill veta hur skribenten nått ”sanningen”.
Om bokens första halva framstår onödigt tungrodd på grund av dessa yviga teser, så sker det någonting oväntat när Andersson därefter blir mer temperamentsfull, som när han spyr galla över kulturpersoner eller bekanta som inger honom avsmak.
”Som om i morgon var i går” är besynnerligt repetitiv om man jämför med Anderssons tidigare böcker, i synnerhet ”Efter stölden” som innehåller samma detaljer och formuleringar.
Samtidigt bevisar Andersson att litteratur skapas av upprepningen. Dessa ständiga omtagningar, tillsammans med det punkt han ofta använder i stället för komma, gör att texten fortsätter att bre ut sig i det där efteråt som boken så akut ger röst åt.
