Vi måste berätta fram klimatomställningen

Lasse Berg och Staffan Laestadius ger hopp – om vi kan lyssna på varandra

Göran Greider

helskärm

Den mäktigaste bilden av människan som vår civilisation skapat är antagligen Homo oeconomicus, den ekonomiska människan. Den varelsen – kortsiktigt rationell men påtagligt asocial och majestätiskt svävande ovanför biosfären – är den egentliga måttstocken för såväl varje statstjänsteman som vd. Det är denna människa som i praktiken fortfarande är den stora härföraren av våra samhällen och som stoppar varje allvarligt försök att häva både den galopperande ojämlikheten och klimatkrisen.

Hur ska en annan bild av människan födas som är i nivå med ödesfrågorna denna civilisation står inför? Det är ju det jag, och många med mig, letar efter. Och böcker är alltid ett bra ställe att leta på.

Jag läser Lasse Bergs senaste bok, ”Tillsammans”. Jag slukar den så som jag slukat alla hans tidigare böcker och finner den där optimismen som är så mångdimensionell att den förmår härbärgera också den värsta svartsyn. Han berättar om sin tid i Rwanda efter folkmordet och om sin dotters olycksaliga död i en meningslös olycka. Han är åttio år, han drar sin story från uppväxten med en ensamstående mamma i Båstad, över tiden som stridsflygare och senare sina många reportageresor i Asien och Afrika.

Och även om det kryper in en del nya och rätt gnälliga tonfall om världsläget, bevarar Berg sin grundläggande ljusa syn på släktet. Vilka är vi? Vi har en natur. Den är dialogisk. Släktet började sin tid på denna jord som glatt samtalande varelser på savannen. Det lilla ordet ”prat” lyfter Berg till en ny dignitet. Vi är svaga, men just därför tvungna att samarbeta för vår överlevnad. Berg konstaterar att den i särklass mesta tiden av släktets tid på jorden har vi nöjt oss med det vi har, i tusen efter tusen generationer har vi i praktiken avstått från alla faustiska anspråk på ständig standardhöjning och hittat den främsta källan till glädje i den mänskliga samvaron.

Vi har pratat oss genom kriser, överlevt genetiska flaskhalsar när vi inte var många kvar. Vi är omställningsbara. Vi är, konstaterar Berg, den berättande människan, Homo narrans.

Under en osannolikt lång tågresa, när jag passerar växelfel efter växelfel mellan Göteborg och Stockholm, så att jag till slut tänker på en Aniararesa, läser jag först Lasse Bergs ”Tillsammans”. Jag ser upp på de andra passagerarna. De samtalar rätt så glatt fastän tåget blivit stående. Homo narrans är med på tåget.

Sedan tar jag nästa bok: KTH-professorn (numera emeritus) Staffan Laestadius ”Större än du nånsin tror; klimatkrisen och den nödvändiga omställningen”. Jag stirrar ett tag på titeln: På något sätt känns det som att Lasse Berg kunde ha hittat på den.

När tåget står stilla i ett svinkallt Örebro börjar jag läsa och ungefär i Sundbyberg är jag framme vid följande rader: ”Jag ser framför mig tusentals berättelser, omfattande och pretentiösa såväl som enkla och vardagliga, om allt som är möjligt – och inte möjligt – i det postfossila samhället och på vägen dit. Narrativen växer helt enkelt under omställningsprocessens gång parallellt med att vi försöker gå från klimatkris till en ny form av välfärd.”

Laestadius bok är bitvis litet träaktigt faktaspäckad, även om han interfolierar framställningen med något som nästan liknar ett slags underbar vardaglig pratpoesi om den stora likgiltighet som ännu präglar oss. Men boken är i grunden rasande, det finns inga lugnande besked: Vi måste oroa oss, ja känna ångest. Vi måste lämna en ohållbar civilisation bakom oss. Utrymmet för utsläpp är snart slut. Det är inte avlägsna etappmål vi ska sträva mot, utan en halvering av utsläppen nu: Allt som släpps ut nu bidrar till uppvärmningen.

Här är det inget snack om saken: Sverige måste gå före. Vi kan inte vänta på de stora globala klimatuppgörelserna.

Han lägger fram en rätt så detaljerad plan för hur en nödvändig omställning kan gå till. Han berättar helt enkelt om det som ännu inte är, men som måste komma.

Om allt Laestadius säger är jag inte överens. Han kan ena stunden slå fast att staten åter måste bli aktiv och att fördelningspolitik är avgörande – för att i nästa avsnitt hävda att vänster-högerskalan är passé och att ”borgfred” är av nöden. Jag menar att det är motsägelsefullt: Borgfred i frågan om omställning lär snarare leda än djupare in i status quo.

Men framför allt är Laestadius en folkbildare och en folkbildare är i slutändan allt annat än en representant för den ekonomiska människan: Han vandrar i grupp över savannen, samtalande med sina medmänniskor.

På sätet bredvid mig på det stillastående tåget tycker jag att Berg och Laestadius sitter och pratar med varandra. Pratar de om elbussar? De två äldre männen är ense: Det är inte fakta som kommer att förändra oss. Det är vårt prat om fakta, vårt sätt att tala med varandra om fakta och berätta om världen så som den ser ut och skulle kunna se ut och jag hör dem prata och jag känner hopp.

Gravallvarlig och socialt döv är den ekonomiska människan. Den berättande människan lyssnar med öppet ansikte för att kunna samtala vidare och bevara hoppet.