I stället för revansch: repris av onda mönster

Anna Fohlin Mattsson skriver om hur sexuella övergrepp i barndomen sätter sig i alla årsringar

Amelie Björck

helskärm

Anna Fohlin Mattsson har vigt sitt författarskap åt att omvandla tunga erfarenheter av sexuella övergrepp i barndomen till litteratur. I Alexandra-trilogin (1994/2004/2006) skildrade hon tiden från en styvpappas första närmanden till hans fängelsedom och åren därefter. I nya fristående romanen ”Mellan himmel och jord ligger Färöarna” återser vi Alexandra, nu i 20-årsåldern, på väg till en teaterkurs på folkhögskola.

Vad som kunde ha blivit berättelsen om överlevarens frihetliga revansch blir något helt annat: en repetition av onda mönster. Alix (som hon nu kallar sig) blir förälskad i den svåra unge färöingen Kjartan, som för henne har en särskild nimbus. Han har publicerat en egen diktsamling, men det är också något mer och annat. Han är en hård och dömande person och hon alltför van vid underkastelse och att vara ägd av en man. ”Förälskad” är ett ord med många schatteringar. För en ung kvinna som fått sin kärlek, tillit och begynnande sexualitet förstörd av en rutten ”förälder” kan det betyda självutplåning:

”Jag vet inte vad ordet ’älska’ innebär. Men jag inbillar mig att det ordet bäst beskriver den här förlamningen, den här bundenheten vid honom, besvikelsen när han dragit förbi, med armarna kring någon som skulle ha kunnat vara jag …”

Alix och Kjartans förhållande blir under romanens 364 sidor alltmer destruktivt klaustrofobiskt. Hon är i hans grepp och följer honom till ett stormigt Färöarna, där de bor i hans föräldrars unkna källare, och till Göteborg, där han ynklig och skoningslös drar ner henne i pundarliv och prostitution. Nu kan han våldta henne utan konsekvenser.

Fohlin Mattson skriver ur Alix perspektiv och det starka bildspråket är hennes, 20-åringens. Likaså tänker jag på kombinationen av totalmörker och självanalytisk klarsyn som typisk för en ung kvinna. Det fruktansvärda är att insikterna saknar all makt. Det friska livet förblir en aning eller dröm. Ljuspunkter glimmar förbi, som utgivningen av en egen bok, men Kjartan tornar upp sig. Mönstren sitter för hårt i Alix kropp, självhatet är själva märgen i hennes benpipor.

Vi talar ofta om den här sortens litteratur i terapeutiska termer eller som revolt mot en tystnadskultur. Metoo öppnade helt klart för en rad romaner som givit andra kraft att berätta (Sofie Sarenbrandt, Vanessa Springora, Camilla Couchier med flera).

Kan Fohlin Mattssons roman fungera stärkande på liknande sätt? Svårt att säga. Själv tänker jag mest: vem ska orka ta emot detta mörker? Hur ska jag våga tro på att flyktförsöket på bokens sista sidor ska lyckas? Förra gången slutade det i en snödriva och sedan på sjukhus. På det hela taget känns texten som ett enda: det går inte.

Jag tänker att den målgrupp som i första hand borde läsa den här romanen är förövarna. De avstängda själar som behöver förstå hur ”lätt” det är att förstöra ett liv, skapa såriga jack genom alla kommande årsringar. En annan målgrupp är vi förskonade vänner och anhöriga, som behöver påminnas om hur försiktigt, förlåtande, ömt och insisterande vi måste närma oss sköra liv.