Klassens bus

Anneli Jordahl

Anneli Jordahl läser en lovande debut om gängvåld på Östermalm

Vilken befrielse. En roman om utsatta Stockholmsungdomar på en annan spelplats än förorten. Gängbråk finns ju i alla sociala skikt, här handlar det om området Fältöversten vid Karlaplan på Östermalm. Sannerligen ett outforskat litterärt område vad gäller den tematiken.

När föräldrar inte är tillförlitliga kan även överklassbarn leva i social misär. Inte minst har Carl Johan De Geer vittnat om det i självbiografiska filmer och böcker. Och arbetarklassen har också en historia på Östermalm. Olle Sahlströms uppväxtskildringar om utsatthet och gängvåld är en av dessa sällsynta berättelser.

Debutanten Jonas Malmborg tar det stora socialrealistiska greppet, när han skildrar ett kollektiv ungdomar i lägre tonåren. Några boende i de burgna stenhusen i området, men de flesta i det stora schabraket till shoppinggalleria och hyreslägenheter byggt 1973. Läsningen av de 500 sidorna får filmer att passera revy, som Daniel Fridells Sökarna och Staffan Hildebrands Stockholmsnatt.

Dokument kring Fältöverstens tillkomst – idén om ett socialt projekt – vävs in i romanen. Segregation skulle brytas. Arbetarklass och överklass i samma högstadieskola.

Minns någon?

Läkarsonen Jakob, huvudkaraktären, har till synes schyssta föräldrar. Pappan liksom spelar bussig, men huvudet är fullt av karriären. Tillvaron blir alltmer ödslig och den vilsne Jakob dras till de spännande arbetarkillarna som stjäl cyklar, fångar råttor och iscensätter slagsmål som tidsfördriv. Vilda lekar blir med tiden kriminalitet och drogmissbruk. En överklasskilles brutala våldtäkt på Amanda från ”Fältan” spelar en central roll.

Malmborg tar med läsaren på klassafari och bjuder in sociologen Bourdieu som reseledare. Inredning, kläder och semestervanor bockas av i en redovisande ton. Läsaren färdas från Carls överklasshem med tjänstefolk till Maj-Lis danska arbetarfamilj där pappan är alkoholiserad renhållningsarbetare. Mamman, kokerskan, heter symboliskt nog Pernille, (som hustrun i superi-dramat Jeppe på berget).

Maj-Lis tillvaro är så skriande enslig, visar hur utsatta flickor oftast drar sig inåt i sitt självföraktande skal, medan pojkarna samrasar i utåtagerande i aggressivitet. Däremot har Maj-Lis en uthållighet i mobbningen, en tåga som gör att hon tycks klara sig.

Jonas Malmborg problematiserar sin ambitiösa sociala tendens. Hade det varit bättre att arbetarbarnen sluppit tävla i Gärdesskolans ”klädesmärkesdisciplin”? Dessvärre är karaktärerna ogestaltade, berövade det irrationellt mänskliga. Scenerna saknar atmosfär, en stämning bakom överklassvåningens ”klingande skratt” och danskens utbrott att inte skämmas över att ”er far är arbetarklass”. Romanen blir schematisk, som ett filmmanus som inte blev av.

Författaren gör faktiskt en filmisk ”cameo” genom att skriva in sig själv i en smart inledande scen där en deprimerad Jonas Malmborg uppsöker läkare och får ”lyckopiller” utskrivna. Allt medan läkaren (Jakob) nyligen känt igen den nedgångna knarkaren (skolkamraten från Fältan) på väg till jobbet. Livsvägarna ödesmättat utstakade.

Fältöversten kommer säkert att bli läst, med sin energiska prosa med antidrogbudskap. Men det är synd att Malmborg inte arbetade ett varv till med fördjupning.

Det hade kunnat bli fantastiskt.