Mamma!

ULRIKA STAHRE ser konsten i den mänskliga naturen

Ett passepartout i betong mot en vy ner mot kusten och Kivik. Arkitektkontoret Snøhetta har ritat fem små paviljonger, små konceptuella utkast, för Kivik art. Ett konstprojekt som handlar om entreprenörskap, signerat Sune Nordgren. Och om konstens förhållande till natur, lokal företagarstruktur, sponsring, väder och vind.

Av fem byggnader rymmer en ett par fotografier av Tom Sandberg (magiska, ödestyngda men inte fullt tillräckliga för att bli en utställning, bara en antydan). De andra är exempel på rumsskapande i naturens rum, betongkonstruktioner i bokskogens hägn.

Kivik art är ett lokalt konstprojekt som mest tycks handla om konsten som oförargligt smörjmedel, en skapare av goodwill och olika samarbeten. Och ökad kulturell status i en landsända som inte direkt saknar kultur och kulturpersonligheter. Ännu vet man inte exakt vad som kommer att hända; det saknas en tydlig vision vid sidan av processen – som framstår som målet.

Nå, precis som när det gäller Akvarellmuseet i Skärhamn (större restaurang än utställningslokal?) så är väl kulturen som etableringsfaktor inte något ont i sig. Det enda som stör är de stora orden om naturen, kulturen, enheten. Vilken makthavare som helst på 1700-talet hade känt igen sig. Man bygger sig ett sommarslott, tar med konsten dit och sedan kommer alla gästerna (först de man vill ha, sedan de andra).

Ett område som saknar Österlens framgångsklang är Göinge, ett tiotal mil norrut från Kivik. Det är alltså ganska stor skillnad på det tjugoårsjubilerande Wanås utställningar och nystartade Kivik, inte bara i den uppenbart skilda geografin. I Wanås går det lite upp och ner, magra år följs av feta. Alla åren finns kvar. Wanås är som en ständigt expanderande vit kub.

Årets nya verk i parken är endast tre, distinkta: Louise Bourgeois tio meter höga spindel, Maman, Fernando Sánchez Castillos fontän av vattenkanoner, Rainbow warrior samt Jan Svenungssons Den åttonde skorstenen. Intensiva verk som är sina egna mått.

Vattenkanonerna attackerar tillfälligt varandra och åkallar en politisk situation där övervåld mot demonstranter bara är ett av många sätt att bevisa makt (en makt som till slut måste krossa också sig själv). En hög skorsten mitt i skogen är också den lätt att avkoda: industrisamhälle, miljöproblem, tegelkonstruktionens förträfflighet, fallossymbolen om man snackar psykoanalytiskt. Och det måste man väl med Louise Bourgeois i samma park. Hennes enorma spindel sägs vara en hyllning till mamman, till moderskapet. Ett mytologiskt laddat moderskap, både hotfullt och distanserat. De smäckra benens kraft tillräcklig, oskön.

Konst

Ulrika Stahre