Ingen verkar ännu kunna andas ut i Polen
Oklart vad ett nytt styre betyder för det fria konstskapandet
För en tid sedan var jag i Kraków på en konstkritikerkongress. Jodå, sådana har vi. De handlar för det mesta inte så mycket om konstkritik, absolut inte om skrivande eller andra former. I bästa fall handlar de om samtiden. Om vad samtiden brottas med, som konstnärers villkor och inspiration, museers inköpspolitik, om konstens möjligheter, om kreativiteter. Sånt som blir kritikens förutsättningar.
I Polens andra stad, ganska kort tid efter det val som betydde slutet för åtta års konservativt, reaktionärt styre i form av ”Lag och rättvisa”, diskuterades den politiska utvecklingen förstås till viss del. Det har varit kulturkrig, sparkade chefer, och sådant som den utställning som för två år sedan skulle provocera väst, ”Politisk konst” (recenserad här på Aftonbladet kultur).
I Kraków i november verkade ingen egentligen andas ut. Visst, det blir nog så småningom en liberal regering med Donald Tusk i spetsen, men dessförinnan en ”zombieregering”, utsedd av president Andrzej Duda, snart bortröstad. Kommer den hinna uträtta något? Och vad kommer sedan? Ett nyliberalt stålbad?
Som en delegat uttryckte det, inte utan sarkasm: Lag och rättvisa var åt helvete, men de satsade i alla fall på NÅGON kultur.
Det som kommer kan mycket väl vara något liknande det som sker i Sveriges nya experimentkommun Norrköping: inordna allt under marknadens, tillväxtens och varumärkesbyggandets lagar.
Men det är förstås spekulationer, och det är inte ett val mellan pest och kolera – bara två system som på varsitt sätt ställer sig i vägen för fritt konstskapande.
Att de åtta årens kulturkrig kanske skulle vara över märktes i de befriade (men också lite nervösa) skratten då en av föredragshållarna rev av en väldigt rolig granskning av Janusz Janowski, sedan ett par år tillbaka överraskande nog chef för landets viktigaste konstinstitution, Zachęta Gallery i Warszawa.
Janowski är en konservativ konstnär och musiker vars verksamhet ser ut att höra hemma mer i 1950-talet än i dag. Som Anda Rottenberg, en tidigare chef, har uttryckt saken: ”Zachęta riskerar att byta till ett program från tiden för den polska folkrepubliken, men utan avantgardet.”
Att chefa över Zachęta innebär också att man är högsta höns i arbetet med den polska paviljongen på Venedigbiennalen. Konstnären Ignacy Czwartos är utsedd, och kommer att bygga en utställning som enligt kritiken inte alls speglar den samtida polska konsten. I stället bejakas det narrativ som den förra regimen omhuldade: Polen som en nation som lidit, som ständigt attackeras utifrån och alltid är ett offer. Tre medlemmar ur juryn har sagt upp sig i protest.
Utan avantgardet, som sagt.
