Framtiden knackar på – Norrbotten tar ny form
Luleåbiennalen 2024 är inte publikfriande men kopplar ihop länet med hela världen
Publicerad 2024-03-10
I Norrbotten pågår det som ofta kallats för den gröna omställningen. Den stöper om länet med nya vägar, vindsnurror och stålverk. Nya gruvor skapar gropar, sprängsten och slagg bildar berg. Människor från hela världen kommer dit för att göra jobben vi svenskar inte räcker till för, eller inte vill ha. Något nytt är på väg – men vad det blir går ännu inte att se.
Den här processen tar länets stora konsthändelse, Luleåbiennalen 2024, fasta på med temat ”På tröskeln till 1:1”. ”One to one” som det engelska uttrycket för att mötas i dialog – även om det som pågår i norr är unikt i Sverige så är det inte unikt i världen, det finns andra platser att hitta paralleller och kanske allianser med. Biennalen ger också stor plats åt arkitektur, det handlar inte bara om vad som ska byggas och hur, utan också om sådant som inte längre har en plats.
Konstbiennalen invigdes den 1 mars i Kiruna, en stad i bokstavlig och pågående transformation. I den gamla delen av stan äter grävskoporna fortfarande på fasaderna och nya centrum har ännu inte fått någon själ, kirunaborna har inte hunnit slå rot runt mellan de blänkande fasaderna. Utanför det nya runda kommunhuset, signaturbygget Kristallen, står Jenny Nordmarks verk ”Folkmakt”: tolv dörrar uppställda i en kvadrat. De kommer från det gamla kommunhuset, med namnskyltar och frånvaromeddelanden kvar, och är en påminnelse om vikten av låga trösklar mellan styrande och folk.
Folket var också representerat vid invigningen av Karin Stöckel, engagerad kirunabo, som höll tal om stadens transformation och den komplicerade relationen till gruvan och LKAB, det statliga bolaget som är allestädes närvarande i stan. ”Man brukar säga att vad vore Kiruna utan LKAB – men jag undrar vad LKAB vore utan Kiruna, och oss som bor här.”
Det andra konstverket i Kiruna gick ännu inte att se, eftersom platsen där det ska placeras – Torggatan mitt i stan – ännu ligger under snö och is. I ”combustion/production” har den brasilianske konstnären Daniel de Paula formgjutit gatsten av metall från gruvan, från de gamla visarna på stans välkända klocktorn (nu flyttat till nya centrum) och återvunnen metall från svenska krematorier.
Daniel de Paula intresserar sig överhuvudtaget mycket för tid, transformationens själva bärare. I Luleå konsthall visas hans verk ”form”. Det synliggör den geologiska tiden, räknad i eoner, med hjälp av provborrningskärnor från geotekniska undersökningar i Norrbotten – vackra mineralcylindrar lagda så att det bildar en tidsserie, äldre än mänskligheten själv. Intill, återvunna telekommunikationskablar som burit mänskliga meddelanden på tid som mäts i delar av sekunder. Det ingår också ett mötesrum, inringat av byggnadsställningar förstärkta med provborrningskärnor – ett åskådliggörande av vad som faktiskt håller upp det svenska tjänstemannasamhället.
Biennalens tyngdpunkt ligger i Luleå konsthall och i Havremagasinet i Boden. Flera av verken knyter direkt an till malmbrytning, den mänskliga verksamhet som så konkret omformat/-r Norrbottens landskap och infrastruktur. Förutom de Paulas ”form” finns också Inas Halabis ”Hopscotch”, ett ljudkonstverk som tar sin utgångspunkt i en gruva i Demokratiska republiken Kongo och i flera olika ljudspår berättar hur den påverkat världen i allt vidare cirklar – därifrån kom bland annat uran som användes till atombomberna över Japan 1945. Det finns på Havremagasinet, liksom Jenny Nordmarks andra verk på biennalen, ”Sprängsten”. På en stor skiva klädd i vitt tyg ligger precis ettusen järnmalmpellets som med hjälp av magneter rör sig över skivan, precis som malmen i världen. Pelletsen är av den sort som en och en väger just ingenting, men som just nu bildar nya toppar i Kiruna då den på grund av en tågurspårning inte kan transporteras till hamnen i Narvik. Mot slutet av biennalen kan besökare få med sig en pellets hem i en handstämplad påse, en mycket konkret omfördelning av en resurs som gjort Sverige rikt.
En fosforgruva i Västsahara genererar också globala rörelser. Fosfor används för att göra gödningsmedel, som å ena sidan möjliggör odling i en tidigare ofruktsam öken men som å andra sidan med vindar tar sig till Östersjön och orsakar algblomning. Den har också genererat ett konstnärligt samarbete, ”PhosFATE”, mellan finske Pekka Niskanen och saharawiern Mohamed Sleiman Labat, uppvuxen i flyktingläger i Algeriet efter att familjen på grund av mineralfyndigheter fördrivits från Västsahara. I Boden visas Niskanens ”PHOSfate Community Garden” – odlingsboxar där man använder den teknik som utvecklats i Sahara för odling i sand – och ”Baltic Sea and Phosphorus”, affischkonst som länkar ihop den komplicerade processen, med dess för- och nackdelar för världen.
På Luleå konsthall visas Mohamed Sleiman Labats ”Community Art Tent”, bostaden som hör till odlingsboxarna. Det är ett tält av den sort som saharawier traditionellt bor i men här har konstnären tillsammans med kvinnor i lägret där han fortfarande delvis lever sammanfogat duken av avlagda kläder. Innan de tvingades bli bofasta i flyktinglägret var de ett nomadfolk, med tältet som en viktig symbol för sin identitet.
Även om det geografiskt är långt, är det idémässigt nära verket som står precis intill, Eveliina Sarapääs ”Buoddu”. Arkitekten Sarapää är finsk same och hennes familj har historiskt försörjt sig på fiske i Deatnu/Tärnaälv, på gränsen mellan Norge och Finland. Varje vår reste hennes morfar traditionella ”buoddu”, stora fiskedämningar i trä, för att fånga lax. I dag råder fiskeförbud i älven och fångstställningarna har inte byggts på många år men genom litteratur, gamla foton och teckningar har Eveliina Sarapää rekonstruerat träställningarna. Hon har också inlett ett arbete för att skapa en samisk arkitekturorganisation.
Det vore synd att kalla Luleåbiennalen 2024 för publikfriande, flera av de enskilda verken är rätt svåra att hitta in i – en loj söndagsflanör får nog inte med sig så mycket. Men tillsammans skapar verken en tydlig helhet och för den ambitiösa besökaren finns många ingångar till diskussion om den transformation Norrbotten genomgår. Den mest radikala frågan ställs i verket ”Pilbara Interregnum: Seven Political Allegories” av Grandeza Studio, ett spanskt kollektiv av arkitekter och konstnärer. Bakom en guldfärgad landmodell i metall visas en videoinstallation där de berättar om Pilbara i västra Australien. Här pågår flera territoriella konflikter kopplade till mineralfyndigheter och energiproduktion, precis som i Norrbotten. En av frågorna kollektivet formulerar är: är nya sätt att hämta ut mer resurser från jorden verkligen den omställning vi ska göra?
