En queer revolution full av kropp, lek och hopp
”Habibi” på Medelhavsmuseet är en fläkt av samtids- och framtidstro
Uppdaterad 2024-03-18 | Publicerad 2024-03-12
Det är dansen. Den hypnotiska musiken, tonerna från Mellanöstern och den kraftiga, skäggiga dragartisten borde göra varje besökare bubbligt lycklig. Men jag vet ju att det inte är så. Queera uttryck väcker ressentiment, uppfattas som en samtidsplåga av de som drömmer sig tillbaka.
Ett litet urval lika kreativa som udda musikvideor visas på ”Habibi – The revolutions of love”, den nyligen öppnade utställningen på Medelhavsmuseet med temat hbtqi-konst från i huvudsak den arabiska världen. Samtidigt på Moderna museet i Malmö visas grupputställningen ”Oläkt” som tematiserar den arabiska våren och senare kamper mot förtryck.
Vad är en revolution? En nästan mytisk berättelse om ett uppror, eller kanske den smygande typen av förändring som senare kan uppfattas som en total omkastning av värden. Ordet används till allt möjligt från teknisk utveckling till förändring av demokratiska rättigheter, till folklig kamp.
Båda dessa utställningar är till sina väsen revolutionära, den förstnämnda som en brokig kavalkad av mod, den senare med tyngdpunkten på ett efteråt, en revolution som bearbetas, sörjs, kanske börjar om.
”Habibi” är en mindre version av en riktig kioskvältarutställning producerad av och visad på Institut du monde arabe i Paris med 13 konstnärer, en del i påtvingad exil, en del av andra skäl verksamma i väst. Det handlar om kärlek, förstås, om ömhet, kanske också om lycka. Om lek med identiteter, om kroppar. Och om att skriva om historien: centralt placerad är Aïcha Snoussis verk ”Monument över de drunknade”, en pyramid av flaskor fyllda med vatten och budskap.
Snoussi, född i Tunisien och verksam i södra Frankrike, arbetar med ett projekt där hon skapat en fiktiv förhistorisk queer-kultur som ska ha funnits på en ö i Medelhavet. Flaskorna är fyllda av meddelanden från denna ö, de är flaskposter från ett förflutet. Tillsammans utgör de en mäktig gestalt som flimrar mellan en intimitet och en storslagen manifestation: så här kunde historien också ha sett ut.
Om ”Habibi” är en fläkt av lekfull samtids- och framtidstro, tecknar ”Oläkt” en kanske mörkare bild av revolution. De folkliga upproren under den så kallade arabiska våren slogs ner, ledde till nya former av förtryck – och förändrade fullständigt livet för miljontals människor. ”Oläkt” är en sorts bearbetning, inte utan positiva inslag – som den film av Fethi Sahraoui där protesterna mot Algeriets president Bouteflika 2019 delvis leddes av ultras – och som helhet utgör den en bred analys, eller kanske en karta, över både politiken och våra mänskliga sammanhang.
Jag fäster mig vid Muhammad Alis teckningar. De skildrar groteskerier, stympade kroppar, monstruösa djur. De påminner lite om de skildringar som svämmade in från upptäcktsresornas 1500-tal då den nya världen skulle presenteras för den gamla. Teckningarna skapar, tillsammans med Héla Ammars broderistärkta svartvita fotografier vilka sätter Jasminrevolutionen 2010–11 in i ett större historiskt sammanhang, en massverkan, en bild av tålamodet. Tiden det tar att skapa, tiden vi kanske har på vår sida ändå till slut.
”Oläkt” visar många verk som betonar just tidens kraft, många olika hantverk och långsamt pågående projekt. Tystnader. Adrian Pacis filminstallation ”Broken words” bygger på syriska flyktingars berättelser men visuellt skildras pauserna, glappen mellan orden och meningarna. Flyktingens vittnesmål förblir ogripbart, verket poetiskt i stället för dokumentärt, symboliskt snarare än didaktiskt.
Den samlade känslan av ”Oläkt” blir trots allt tillförsikt, vilket kanske är paradoxalt givet ämnet. De två curatorerna Abir Boukhari och Joa Ljungberg har arbetat med lätt och kunnig hand och nog vidgas världen när det oläkta i en landsände möter den queera revolutionen i en annan.
