En trippel i förträffliga singer-songwriters
KRÖNIKA I fredags släpptes hela tre album som redan nu kan höra till årets allra bästa.
Waxahatchee, Sierra Ferrell och Adrianne Lenker är dessutom bara några av topparna den här sällsynt inspirerade singer-songwritervåren.
Ingen älskar egentligen genrebeteckningen ”americana” men för en skribent är det ändå guld värt att den finns, för med bara åtta bokstäver lyckas den placera lyssnaren hyfsat rätt direkt: pop- och rockmusik rotad i country, folk och ibland soul och r’n’b, som känner för traditionen och tänker nytt på samma gång och väldigt ofta kommer från ett indiehåll.
En grundidé med americana är att vara icke-ortodox och intellektuellt rörlig så om det nu görs försök att förklara rådande countrytrend som ett uttryck för en politiskt reaktionär våg i världen känns americana som en liten motståndsrörelse.
Den här våren känns den dessutom sällsynt vital. Namn som Kacey Musgraves, Madi Diaz, Hurray For The Riff Raff, Brown Horse, Lizzie No och Sarah Jarosz har redan släppt finfina album. Och i fredags gav faktiskt hela tre artister ut skivor som lär vara med och kriga om höga placeringar på åtminstone min årsbästalista.
Var och en med varsitt distinkt uttryck men med det gemensamt att de samtliga är födda i skarven mellan 80- och 90-tal och stegvis har nött sig fram till dagens livsvisa singer-songwriteruttryck från barndomens fäbless för indierock och punk.
Waxahatchee, eller Katie Crutchfield som sångerskan och låtskrivaren från Alabama egentligen heter, gillade jag redan när hon klädde sina utlämnande sånger i kärva Pavement-gitarrer för elva år sedan, men det är på sjätte albumet ”Tigers blood” som hon verkligen hittar sig själv: ett varmt folksound som bäddar in dyrköpta insikter formulerade med både märg och ledig humor. Hör bara låtar som ”Bored” eller ”365”.
Sierra Ferrell från West Virginia må ha mer fiol och bluegrassplockande banjo i mixen men började med Nirvana och Grateful Dead-covers och har hoppat in hos Black Keys. På fjärde albumet ”Trail of flowers” bänder hon ibland musiken mot ragtimejazz samtidigt som låtarna i sitt fylliga sound känns mer pop än någonsin. Bluestwangiga ”Dollar bill bar” är stor underhållning och balladen ”Lighthouse” kan mycket väl vara det finaste hon någonsin skrivit.
Big Thief-sångerskan Adrianne Lenker, slutligen, hyllades förtjänstfullt av min kollega Per Magnusson redan i fredags för sin sjätte soloutflykt ”Bright future” och jag kan bara instämma i allt. Låtar med den sortens minimalistiska förtätning som i ”Ruins”, ”Sadness as a gift” eller ”Evol” skrivs det försvinnande få av per år. Som lyssnare är det lätt att komma på sig själv med att sitta och hålla andan.
Adrianne Lenker på Berns i Stockholm 11 maj känns mer och mer som vårens mest omistliga konsertbiljett.
4 tips: Bowie-box och lysande debutanter
Ziggy-bonanza
Behöver världen en ”Ziggy Stardust”-box? Även om vi har att göra med världens genom tiderna bästa David Bowie-album är svaret givetvis nej, men 14 juni kommer ändå ”Rock’n’roll star!”, en låda om fem cd och en blu-ray med bland annat 29 tidigare outgivna spår, en alternativ version av albumet utifrån en tidig låtordning och två böcker med sällan sedda foton och nygjorda intervjuer. Och ja, jag vill ju tyvärr ha den.
Lägg De Clair på minnet
Lägg namnet De Clair på minnet. Det är så Clara Rudelius från Karlshamn kallar sig när hon gör musik, och hennes debut-ep ”Hiding mountains in the palm of my hand” är en liten pärla. Brittiska tidningar har redan hunnit skriva, vilket inte alls förvånar. Låtar som ”The man” eller ”Funeral” har en både skör och överrumplande uppriktighet i historier och melodier som leder tankarna till hur det var att höra Frida Hyvönen eller Stina Nordenstam första gången.
Varm vardagsrealism
Mira Ray är inte bara sångerska och gitarrist hos David Ritschard och hans kompis sedan tiden i bandet Ska ’N’ Stull för 18 år sedan. Hon gör också musik i eget namn. Debut-ep:n ”Age of Aquarius” i höstas var ett fint möte mellan pop och country men språkbytet i nya balladen ”Hänga tvätt”, med Ritschard som gäst, känns klockrent. Varm vardagsrealism av en sort som knappts hörts i svensk pop sedan 70-talet.
Håkan 50
Försök ta in det här men på tisdag, den 2 april, fyller Håkan Hellström 50 år. Nästan halva den tiden har han ägnat åt att regera svensk popmusik och det finns troligen ingen artist som jag har skrivit fler texter om. Men det är en resa som det alltid har varit ynnest att få vara med och skildra, hela vägen från första riktiga spelningen med Caesars Palace och Bad Cash Quartet på Trädgårn i Göteborg till senare års Ullevi-fester. Tack för det, och stort grattis redan nu.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads och Spotify för full koll på allt inom musik