Netflix Beckham-serie är en perfekt pr-offensiv i dokumentärkläder
Var går egentligen gränsen mellan dokumentär och fördelaktigt självporträtt numera?
TV-KRÖNIKA Det är inte konstigt att kändisar vill ta makten över sina egna historier, och tjäna rejäla hackor på kuppen.
Frågan är bara om deras idolporträtt av sig själva verkligen ska kategoriseras som dokumentärer.
En gång i tiden hade gemene man ungefär samma inställning till dokumentärer som barn har till grönsaker.
Alla visste att de var nyttiga, men få konsumerade dem med entusiasm.
Men på 00-talet blev dokumentären lite mer rock’n’roll, i och med underhållande filmer som ”Super size me”, ”Grizzly man”, ”En obekväm sanning” och allt av och med Michael Moore.
Och när genren sedan brakade in på streamingtjänsterna, blev den big business på riktigt. Rafflande underhållning för massorna.
Det kan ses som en win-win-win-situation för dokumentärmakare, streamingtjänster och tittare.
Men det har också inneburit en stenhård kommersialisering, och ett utsuddande av gränser, som i det långa loppet inte nödvändigtvis är toppen för idén om dokumentären som pålitlig, ärlig och upplysande.
Se till exempel på true crime-dokumentärerna, som alla är uppbyggda på samma sätt, med cliffhangers och drag av thriller. Hand upp alla som tror att det rör sig om ett icke-algoritmstyrt berättande, fritt från mallar och krav från produktionsbolag och pengar till de medverkande i utbyte mot bra historier.
Men se framför allt på alla de ”dokumentärer” om kändisar som sköljer över streamingtjänsterna likt en konstant tilltagande flodvåg.
Det är inte direkt några potentiella klassiker à la 2004 års obekväma, avslöjande och briljanta Metallica-terapi ”Some kind of monster” vi får se.
Dagens kändisskildringar är tvärtom mer eller mindre undantagslöst designade, i nära samarbete med sina subjekt, för att göra rätt intryck – och bisarrt nog väldigt ofta producerade av stjärnorna själva.
I år har vi till exempel sett:
”Harry & Meghan”, från prinsparets eget produktionsbolag.
”Pamela, a love story”, producerad av Pamela Andersons egen son.
”Wham!”, som blev till på initiativ från Andrew Ridgeley själv, eftersom han ville få fart på sin självbiografi.
”The super models”, om Cindy Crawford, Christy Turlington, Naomi Campbell och Linda Evangelista – av Crawford, Turlington, Campbell och Evangelista.
Och så ”Beckham” förstås. En serie i fyra delar om fotbollslegendaren David Beckham och hans Spice Girls-fru Victoria, som släpptes i förra veckan och nu går som tåget för Netflix.
Jag säger inte att den inte är bra. Den är suveränt underhållande. En gottepåse full av nostalgi, idrott, mode och pop, nederlag och triumfer, brutal brittisk skvallerpress och nästan övermänsklig begåvning och snygghet, och jag slukade den på nolltid.
Jag säger däremot att den är producerad av Beckhams eget bolag. Att den aldrig blir besvärlig, och bara ger precis den bild av paret Beckham som paret Beckham vill att vi ska se. Och att man nog någonstans här, om inte förr, måste konstatera att det har blivit riktigt geggigt i gränslandet mellan å ena sidan dokumentärer, och å andra sidan reality-tv, pr och rena rama memoarer.
FJELLBORGS FAVORITER
Huset Ushers undergång
Netflix husskräckmästare Mike Flanagan levererar sitt bästa verk sedan ”The haunting of Hill House”. I drastiska ”Huset Ushers undergång” blandas klassisk Edgar Allan Poe med moderna inspirationskällor som "Succession" och verklighetens familjen Sackler.
Lessons in chemistry
Bonnie Garmus bästsäljande bok har blivit en tjusig och rätt mysig kostymserie på Apple TV+. En feministisk feelgood-fantasi från ett mansgrisigt 50-tal, med Brie Larson som en kemist som får sparken från sitt labb, och blir tv-kock med utbildning på agendan.
Saknad, aldrig glömd
Chris Langs eleganta och vemodiga brittdeckare ”Unforgotten” är tillbaka på SVT Play med en femte säsong den 14 oktober. Nu utan omtyckta Nicola Walker, men med Sinéad Keenan som en värdig ersättare i rollen som den kantiga nya chefen Jessica James.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu