”Baby reindeer” är årets kanske mest otippade publikfavorit

Såg ens Netflix själva den här succén komma?

Uppdaterad 2024-04-29 08.50 | Publicerad 2024-04-26

TV-KRÖNIKA Medan vissa tv-serier är givna hits, finns det andra vars enorma genomslag är betydligt svårare att förutse.

”Baby reindeer” är precis en sådan serie.

Begreppet ”sleeper hit” är en etikett på filmer, tv-serier, låtar, tv-spel och liknande, som ter sig måttligt lovande inför sin premiär, men sedan seglar upp och blir succéer trots att ingen riktigt hade räknat med det.

Termen indikerar att förloppet tar lite tid, men används numera även när resan från doldis till snackis går ganska snabbt.

Poängen är att det rör sig om något oväntat, som inte har marknadsförts med pukor och trumpeter, ofta saknar affischnamn och annan stjärnglans, och inte har så höga förväntningar på sig, men ändå växer sig stort.


Ibland är det uppmärksamhet i media som väcker publikens intresse. 

Ibland är det tvärtom de växande fanskarorna som väcker medias intresse.

Och i framför allt det senare fallet, är det Netflix som, med flera hundra miljoner abonnenter världen över och ett konstant inflöde av högt och lågt, är kungen av att skapa smygsuccéer som sprids som löpeldar och får folk att prata.

Fenomen som de sannolikt inte ens själva alltid ser komma.

Baby Reindeer på Netflix.


Det bästa exemplet är ”Squid game”, som kom från ingenstans 2021 och blev en brottarhit som absolut ingen kunde missa. 

Men det finns många andra serier som lanserades blygsamt, för att sedan snabbt sticka iväg och i princip marknadsföra sig själva via den digitala djungeltrumman. 

Som ”The queen’s gambit”, ”Tiger king”, ”Making a murderer”, ”Heartstopper” och ”13 skäl varför”. Och ”La casa de papel”, som gick från spanskt randfenomen till global ångvält när Netflix tog över rättigheterna.


Och nu har vi en ny skräll, vid namn ”Baby reindeer”.

Den skotske komikern Richard Gadd har skapat och spelar en variant av sig själv i serien, som handlar om hans egna traumatiska erfarenheter som yngre. Då han först blev groomad, sexuellt utnyttjad och våldtagen av en man som han trodde skulle hjälpa honom med karriären, och sedan stalkad av en kvinna som förföljde honom både fysiskt och digitalt – med över 40 000 mail och hundratals timmar av röstmeddelanden.

Att den mörka och psykologiskt komplexa serien (som är delvis regisserad av Josephine Bornebusch) förtjänar det genomslag den har fått råder det inga tvivel om. Den är något av en raritet.

Jag hade dock tippat den som en kritikerfavorit snarare än en bred tittarsuccé, och gissningsvis förutsåg inte heller Gadd själv den här typen av uppmärksamhet för hans historia.

Baby Reindeer på Netflix.


”Baby reindeer” har nämligen, som sådana här tv-bomber ofta gör, börjat leva sitt eget liv, och nu är internets amatördetektiver i färd med att försöka lista ut identiteterna på gärningsmännen. Vilket har gjort Gadd bekymrad – eftersom att peka ut vem som gjorde det alltså inte var meningen med serien.

En prekär bieffekt såklart. Men när en serie slukas i ett nafs av miljontals människor får man kanske räkna med att poängen flyger över huvudet på somliga.

Gadds trauma är nu content, som han inte längre har kontroll över.

Och Netflix kan i alla fall skratta hela vägen till banken.

Igen.


FJELLBORGS FAVORITER


Allt och Eva

Total svensk romcom-perfektion på Viaplay, av Johanna Runevad som för några år sedan gjorde underbara ”Falkenberg forever”. Här spelar Tuva Novotny en singelkvinna som åker till Danmark för att inseminera sig, men råkar bli kär i spermadonatorn (Joachim Fjelstrup).


En gentleman i Moskva

Missa inte en storspelande Ewan McGregor i den här tv-adaptationen av Amor Towles roman på Skyshowtime. Om en rysk aristokrat som efter Oktoberrevolutionen blir dömd till husarrest av bolsjevikerna, och sedan tillbringar flera årtionden på ett vindsrum på ett lyxhotell.


I dina händer

Varför sköt en pojke i nedre tonåren ihjäl sin bästa vän? Det är frågan i den här nya Netflix-serien efter Malin Persson Giolitos bok om pojkar och gängkriminalitet. Lite mer bakgrundshistoria hade inte skadat, men det är sorgligt och spännande och Olle Strand är ett fynd.


ANNONS