Han sitter fängslad för livet i frihetens Florida
Publicerad 2024-04-23
TALLAHASSEE, FLORIDA. Inget demokratiskt land består av sådana extremer som USA – en supermakt som slits itu av politiska, religiösa och moraliska motsättningar.
Aftonbladets Peter Kadhammar reste till Extremernas land.
I dag: Fången i Florida – staten som vill vara friast i USA och som svämmar över av fängslade.
Klockan tio på morgonen sveper vinden in från Mexikanska golfen och lovar ännu en varm, fuktig dag.
Runtom i staden börjar invånare sin dagliga strävan efter frihet.
Frihet är det viktigaste amerikanska ordet, men frihet betyder olika saker.
Marsia O’Ferral, 61, skyndar förbi de hemlösa på trappan till länsbiblioteket i centrala Tallahassee. Hon är på väg till ett viktigt telefonmöte som handlar om frihet.
De hemlösa som väntar på trappan vill gå på toa och låna datorer. Det är också frihet efter en natt i härbärge eller ett tält på Ausleygatan.
Drygt två mil söderut, i Wakullafängelset, väntar Steve Brana, 48, på att vakterna ska pricka av honom så att han kan lämna sin cell och köa till telefonen. Han ska ringa sin fästmö Marsia O’Ferral som nu sitter vid ett bord på biblioteket.
Knappt nio kilometer från fängelset öppnar hantverkaren Ron Mistelske en burk vit målarfärg för att snygga till vardagsrummet i ett mobilt hem, en större barack som går att flytta – fattiga amerikaners standardhem. Ron och hans fru har flyttat till Florida från Minnesota uppe i norr därför att det är tillåtet att bära vapen i Florida. Samtidigt slipper man att ha bilbälte.
Marsia ska inleda ännu en dag för att få Steve fri från fängelset.
Vilket blir svårt. Steve Brana sitter inne på livstid utan möjlighet till benådning eller förkortat straff. Inte ens om han lever tills han blir 100 och är sjuk och hjälplös och inte till fara för någon ska han bli fri. Så säger domen, och lagen.
Marsia bär på hoppet. Vad ska hon annars bära på när hon strider för mannen hon älskar, en strid mot den förhärskande politiken, lagen och allmänna opinionen.
16 år gammal gjorde Steve Brana en rad inbrott, åkte fast, dömdes till fem års fängelse. Han var 21 när han muckade och hankade sig fram som pizzabud och hjälpreda på byggen.
Han drömde om att bli attackdykare i flottan. Han älskade havet, vattnet, han var smart och stark.
När man talar med människor om frihet får man höra så många drömmar. James Lane, 37, är en av de hemlösa på trappan till länsbiblioteket. Han studerar på distans för att bli drönarpilot. Han vill in i det militära och göra en insats för landet. Säger han. Varje dag pluggar han med hjälp av bibliotekets dator.
Hans kompis James Calvin, 54, ska skicka in ännu en ansökan om boende för handikappade. Kanske får han ja den här gången. Så att han slipper tältet på Ausleygatan.
James och James delar en filtercigarett. Den yngre James säger att FBI, Secret Service och Finansdepartementet har erbjudit honom jobb bara de senaste tre veckorna. Men han tackar nej. Han litar inte på regeringen.
Den äldre James säger att han är stolt över den yngre James.
Inne i biblioteket väntar Marsia fortfarande på telefonsamtalet från Steve.
De blev ett par för tre år sedan när hon besökte honom i fängelset.
– Jag hade inte för avsikt att bli kär i någon fånge, säger hon.
Hon arbetade som hudvårdsspecialist, kände Steves mamma som hade svårt att resa långt för att hälsa på sin son. Så Marsia erbjöd sig att besöka Steve och lära honom mindfulness, meditativ andning och stressbearbetning.
Det krävs starkt psyke för att klara insikten att du aldrig ska lämna fängelset.
Steve hade varit ute något år efter första resan när han ställde upp som chaufför för ett par vänner. De försökte råna en bar under vapenhot. Polisen grep Steve några dagar senare.
Det var i september 1997. Två månader tidigare hade en ny lag börjat gälla i Florida. En tidigare dömd person som inom tre år efter frigivningen begår ett grovt vålds- eller narkotikabrott kan få livstid utan möjlighet till frigivning.
Att köra flyktbil från ett väpnat rånförsök är ett sådant brott.
Steve Brana har nu suttit i fängelse i 27 år. Under den tiden har han aldrig varit ute mer än när han förflyttats från en anstalt till en annan. Men då har han förstås varit belagd med hand- och benfängsel och suttit i en bur.
Det finns inget skäl för myndigheterna att ge Steve Brana permission eftersom det inte är meningen att han någonsin ska komma ut. Följaktligen behöver han inte lära sig något om tillvaron i det fria, han behöver inte träna för att anpassa sig till samhället. Ironiskt nog har han fått gå kurs i föräldraskap och hur man sköter sin privatekonomi. Han har inga barn och inga inkomster men kurserna är välkomna avbrott i instängdhetens mördande tristess.
Över fem miljoner människor i USA är föremål för åtgärder inom kriminalvården. Två miljoner sitter i fängelse. Av dessa är 200 000 dömda till livstid.
Antalet fångar har ökad med 500 procent när politikerna de senaste 50 åren har tävlat om att utlova strängare straff.
531 personer av 100 000 är fängslade; i Sverige 74 av 100 000.
Florida är en av de amerikanska delstater som har flest inlåsta. Här sitter 14 000 personer på livstid varav 2 700 är dömda enligt samma lag som Steve Brana. Två slag och du är ute för gott.
Majoriteten av USA:s delstater har liknande lagar fast de flesta något mildare: tre slag och du är ute. Termen ”three strikes and you’re out” kommer från nationalsporten baseboll. Det finns inget belägg för att lagen har haft någon avhållande effekt på brottslingar.
Florida klassificeras som USA:s näst friaste stat enligt den libertarianska tankesmedjan Cato Institute. Här åtnjuter individer och frihet en unik frihet.
Därför flyttade Ron Mistelske och hans fru hit från Minnesota förra året.
Ron stod inte ut med att vapenlagarna i Minnesota blev strängare och strängare.
Han bar nästan alltid vapen, en Glock, en bra pistol, pålitlig. I Minnesota, säger Ron, är det långt mellan städerna och tänk om bilen går sönder. Då vandrar man försvarslös på landsbygden, försvarslös inför personer med dåliga avsikter, försvarslös mot prärievargar och björnar.
I Florida får man bära vapen fritt. Det gör livet lättare och tryggheten större. Trygghet är frihet.
– Jag har inget vapen med mig i dag. Jag känner mig inte hotad för det är så många som har vapen runt mig, säger Ron när han för en stund lägger ifrån sig rollern bredvid färgburken.
Han står på verandan som han hade byggt åt fastighetsägaren och dagen har gradvis blivit varmare och nu står luften stilla mellan de mobila hemmen och de höga ekarna som fäller sina smala, torra blad så att de bildar en matta på den sandiga jorden.
Regeringen är bättre, polisen är bättre, vädret är bättre, säger Ron. I Minnesota är du liksom inlåst halva året på grund av snön och kylan.
Äntligen blev en telefon ledig och Steve Brana ringer sin fästmö Marsia där hon sitter på biblioteket. De får talas vid en halvtimme per gång. Sedan bryts samtalet automatiskt. Det kostar fem dollar i halvtimmen så det är inte självklart att fången kan ringa: det finns inga pengar att tjäna i fängelset.
Marsia räcker telefonen till mig. Steves röst hörs tydligt men ekar en aning på det sätt som det lät förr när man telefonerade till länder långt borta. Ändå är han så nära, bara en bit utanför stan på en anläggning omgiven av välklippta, gröna gräsmattor som bryts av höga stängsel med rakbladsvass concertinatråd. På gräsmattorna står skyltar som säger MEDKÄNSLA, MOD, RESPEKT, ÄRLIGHET.
Steve talar om frihet. Frihet kan också vara att söka sig bort från andra. En gång blev han knivhuggen i fängelset. Ett rån. Han hade fått lite pengar från sin mor.
– Jag umgås inte, säger han i telefonen. Jag hänger inte i dagrummet. Detta är inte människor jag vill vara med.
Han säger också:
– Jag förtjänar en chans. Jag har haft 27 år på mig att ändra mig, att inse vilka fel jag gjorde. Jag har haft gott om tid att inse att jag kan dö här. Men jag hoppas att det inte blir så.
Genom att vara för sig för sig själv lyckas Steve behålla sin integritet, säger Marsia. Han har inte blivit ett byte för gängen, inte blivit tjallare, utnyttjas inte sexuellt.
Det är också en frihet.
– I fängelset kan du inte lita på någon. Inte andra fångar, inte vakterna – ingen, säger Marsia.
När samtalet är slut ska hon ta itu med nya skrivelser, nya besök hos politiker och myndigheter. Hon arbetar som kassörska och matbud för att ha flexibla tider och kunna arbeta för Steves frigivning.
– Hindren är vägen, sa hon. Det är en vacker väg. Jag har sett mirakel inträffa. Fångar som aldrig trodde att de skulle släppas fria har blivit det.
Inne på biblioteket fortsätter James och James att arbeta vid datorerna, och i den lilla ansamlingen mobila hem som kallas Buddyville – Kompisbyn – fortsätter Ron att måla, i fängelset återgår Steve Brana till sin väntan som varat i 27 år, och det är en dag som alla andra i Tallahassee, Florida.
