Bredvid världens bästa universitet finns en stad med analfabeter

Publicerad 2024-04-21

Inget demokratiskt land består av sådana extremer som USA – en supermakt som slits itu av politiska, religiösa och moraliska motsättningar.
Aftonbladets Peter Kadhammar reste till Extremernas land.
I dag: Analfabeter i samma stad som Yale – prestigeuniversitetet som haft 65 Nobelpristagare.

NEW HAVEN, Connecticut. Yale är ett av världens berömdaste universitet, det ligger i topp på alla sätt, till exempel har 65 mottagare av Nobelpriset studerat här.

Yale ligger i staden New Haven som också ligger i topp, men på ett annat sätt. I stan finns mängder av analfabeter och majoriteten av skolbarnen kan inte läsa som de borde.

Den saken är svår att begripa när jag promenerar på universitetsområdet. Yale är ett litet Europa på amerikanska östkusten, det finaste och bästa med Europa – gamla gedigna stenhus, trädkantade alléer, ungdomar som sitter på bänkar och traditionsmättade balustrader och studerar och diskuterar.

65 personer som fått Nobelpriset har studerat vid Yale.


Jag skulle kunna skriva att den världen är utom synhåll för en liten fattig pojke som Jerome James. En annan planet i ett annat universum och så vidare.

Det är den inte. Jeromes mamma städar nämligen på Yale så namnet på universitetet bör han ha hört även om han inte säger det. Han är väldigt tystlåten och blyg.

Jerome befinner sig denna dag drygt två kilometer från Yale, i en lokal som den ideella organisationen New Haven Reads, New Haven läser, disponerar.

Där får barn som inte klarar läsningen i skolan extrahjälp. 415 barn är inskrivna här, det låter mycket men är en bråkdel av alla som behöver hjälp.

Det finns 20 000 barn i skoldistriktet och 87 procent av de i tredje klass klarar inte att läsa som de borde, berättar Fiona Bradford som tillhör ledningen för New Haven Reads.

Det är 17 400 barn.

Så när jag ser ut över klassrummet där Jerome sitter och kämpar med bokstäverna, där Sara, 8, ska välja rätt ord i ett dataspel och Kalixmar, 8, vilar från läsningen och äter äppelklyftor – ser jag ett slags elit.

Men en annan elit än den på Yale: barnen i klassrummet tillhör den lyckliga minoritet som får lära sig läsa ordentligt.

Jerome James mamma städar på Yale. Här är han tillsammans med sin mormor Tanya.


Som samvetsgrann reporter kontaktade jag Yales pressavdelning och bad att få en rundtur på universitetet. De svarade med att skicka ett långt, långt frågeformulär och sedan ännu ett med frågor om vilka försäkringar Aftonbladet har. Och sedan sa de nej.

Så jag bokade en vanlig rundtur för turister.

En charmerande ung man visade runt. Han berättade anekdoter om studenternas hemliga sällskap och om vi undrade hur det var att bo på internatet skulle vi tänka på Hogwarts i Harry Potter-filmerna.

Han frågade var vi kom ifrån och när någon svarade Madrid, Spanien, sa han:

– Jag var där förra året. En underbar stad.

Och sedan berättade han att han nyss kom hem från Thailand och att det finns minst lika bra thaimat i New Haven, minst lika bra.

Han var mycket charmerande och inbjudande. Han hade egenheten att sträcka fram armarna när han bad oss ställa frågor, vilka som helst, som om han tog våra frågor i famn, och han pekade på ett hus som egentligen inte var öppet för allmänheten och sa att det är bara att gå in.

På Yale är man avspänd och tillåtande.

Fiona Bradford tillhör ledningen för organisationen New Haven Reads.


Det är bara att gå in på New Haven Reads också. In genom portvalvet till en nedlagd fabrik som nu rymmer kontor och företag. Hissen upp till andra våningen. Öppenheten är större än på Yale, för ingen kräver att jag ska fylla i ändlösa formulär om vem jag tänker tala med och hur lång tid det kan ta och i vilket sammanhang intervjun ska publiceras.

Fiona Bradford tackar för att jag visar intresse för stadens barn. Föreståndaren Kirsten Levinsohn tackar också för att jag kommit ända från Sverige och bjuder in mig till sitt lilla kontor.

– En tredjedel av de vuxna i New Haven är funktionella analfabeter, säger hon. De klarar inte vardagligheter som att fylla i ett formulär, läsa enkla instruktioner på en medicinburk eller att läsa för sina barn.

– En del föräldrar har fusklappar när de kommer hit och ska skriva sina namn och adresser på våra blanketter, säger Fiona Bradford.

– Det gör mig galen att barn som inte kan läsa tillåts fortsätta upp genom årskullarna. Man bara skickar dem vidare. Barn lämnar gymnasiet utan att kunna läsa! säger Kirsten Levinsohn.

– Det är lättare att skicka dem vidare, säger Fiona.

Promenadvägarna på Yale är inte raka – tanken är att studenterna ska uppleva oväntade möten.

De beskriver det sociala arvet. Föräldrar som för sin oförmåga vidare till barnen. Föräldrar som har flera jobb för att kunna försörja familjen och därmed inte har tid att engagera sig i barnens skolgång.

Skolket har ökat efter pandemin då skolorna var stängda. Före pandemin var 10-15 procent av eleverna frånvarande. Nu är det 30 procent som inte kommer till skolan.

– De skaffade sig jobb som matbud och hjälpredor i snabbköpen och hjälper till att försörja sina familjer, säger Fiona Bradford.


På Yale berättade den sympatiske studenten som var vår guide om vikten av att tänka fritt. Du väljer vilket ämne du vill studera men ingen förväntar sig att du ska hålla fast vid det. Sök dig fram. När du hittat rätt ska du bli bäst.

Själv bytte han från kognitionsvetenskap, som handlar om samspelet mellan människa och datorer, till miljövetenskap.

– Alla här är olika, vi har olika intressen. Ägna dig åt det som är intressant! Sträva mot det okända!

Vi stod vid en staty av den tidigare rektorn Theodore Dwight Woolsey, avgångsklass 1820, vars blankslitna bronsfot generationer av studenter vidrört. Det betyder tur. Viktigare var de mångtaliga och till synes slumpmässiga promenadvägarna över gräsmattan runt statyn.

– De ska inte vara raka. Studenterna ska stöta ihop, uppleva oväntade möten, ta nya vägar.

Generationer av studenter har vidrört den tidigare rektorn Theodore Dwight Woolseys fot. Det betyder tur.

Det är ett fint och kreativt tänkesätt som sipprade ner till de fattiga barnen i New Havens kommunala skolor. Det kallades ”balanserad läsning” och var de senaste decenniernas modepedagogik över hela USA.

Tanken var att om man gav barnen tillgång till en massa böcker, fullkomligt dränkte dem i böcker, så lär de sig läsa av sig själva. I de enklaste böckerna skulle det vara bilder runt orden och så skulle barnen gissa vilket ord som hörde till bilden och på det viset lära sig läsa liksom automatiskt, ungefär som när man lär sig tala.


Det var en dröm om det kravlösa lärandet. Kunskapen skulle komma av sig själv. Barnen skulle knappt märka att de lärde sig något. De skulle ha roligt.

Följden blev allt fler analfabeter.

Fiona Bradford blir väldigt engagerad när hon talar om den ”balanserade läsningen”. Hon talar om vetenskap och om behovet av att lära sig läsa strukturerat steg för steg. Att lära sig sammanställa bokstäver till ord, att ljuda sig fram och koppla ihop bokstäverna till en meningsfull helhet.

2021 stiftade delstaten Connecticut en lag som avskaffade ”balanserad läsning” och bestämde att alla skolor måste grunda undervisningen på vetenskap. Som alltid i USA fick lagen ett slagkraftigt namn: Right to Read, Rätten att läsa.

Det kommer att ta åratal att få ordning på undervisningen, säger Fiona Bradford.

Och som alltid är det underklassen som förlorar på de mäktigas experiment.

Jag frågar vad Jerome vill göra i livet. ”Brandman” svarar han till sist för att få slut på mitt tjat.


Nioårige Jerome har följe av sin mormor Tanya James till läsundervisningen. Hon är en tystlåten och fåordig kvinna. Hon brukade städa på skolor, hennes far arbetade på Winchesters berömda vapenfabrik som var den stora arbetsgivaren för lågutbildad arbetskraft.

När Winchester slog igen skaffade Tanyas pappa jobb i en bilhandel. Han tvättade och vaxade bilarna.

Det var en resa nedåt för den tidigare fabriksarbetaren.

Och Tanya städade skolor.

Och hennes dotter, Jeromes mamma, städar på Yale och på sjukhus för att få ekonomin att gå ihop.

Och Jerome – vad ska han göra? Vad drömmer han om?

Han tänker länge och viskar sedan att han inte vet. Brandman? säger jag. Polis? Lokförare?

– Brandman, viskar pojken för att slippa mitt tjat.

Yale har en budget på 5,57 miljarder dollar, 64 miljarder kronor.


Delstaten Connecticut är en av dem med störst klasskillnader i USA. Och USA är landet med störst klasskillnader i västvärlden.

Om de fattiga inte förmår organisera sig själva får de hjälp av godhjärtade välbeställda. Fiona Bradfords man är professor på Yales institution för miljöstudier, Kirsten Levinsohns man är professor och dekan, högsta chef, för Jackson School of Global Affairs, institutionen för globala studier.

Yale äger stora delar av staden och upplåter ett par lokaler hyresfritt till New Haven Reads.

Organisationen har en budget på 1,8 miljoner dollar, ungefär 20 miljoner kronor. Undervisningen är gratis för de barn och ungdomar som har tur att få en plats.

Yale har en budget på 5,57 miljarder dollar, 64 miljarder kronor. Årsavgiften för studenter är en miljon kronor.