Tennisgubbarna är för hårda mot Mikael Ymer
Det är väl ett jävla gnäll över tennisspelaren Mikael Ymer!
Ymer har, som de flesta känner till vid det här laget, blivit avstängd från att spela tennis i arton månader efter att ha missat tre dopingkontroller under ett år.
Det här har fått kreti och pleti i tennisvärlden att tycka till och nästan samtliga tycker Ymer är en snorunge som måste skärpa till sig (undantagen är Elias Ymer, Ymers storebror, och Casper Ruud, som försvarade Ymer i en presskonferens).
Okej, det var dumt att missa tre dopningskontroller.
Men enligt Ymer, som överklagade sista överträdelsen, var det hans agent som missat meddela om att Ymer bytt hotell och eftersom man måste vara där man sagt att man ska vara när de kommer för att kontrollera fick han tre missar i rad.
Ja, det är väl klart det var ett dumt och onödigt misstag.
Men vem fan har inte gjort dumma och onödiga misstag!
Jag själv gör det hela tiden, till exempel, glömmer bort livsviktiga möten, använder mina kreditkort för mycket eller skjuter upp att göra något jag absolut måste göra.
När jag sedan går och är nedslagen över det här och folk frågar mig varför jag är så ledsen tar det alltid emot att säga.
För jag vet ju att det är mitt eget fel, men det lindrar knappast ångesten.
I en perfekt värld borde det göra så att folk har mer empati med den som gjort misstaget.
Inte mindre!
Överlag tycker jag, nu när jag satt mig in lite i Ymers offentliga liv, att tennisgubbarna och många andra gubbar har en jävligt tråkig ton mot honom. Som om han behöver uppfostras. Och Ymer har såklart också en tråkig ton ibland, men han är i alla fall underhållande.
Och vad är sport om inte underhållning?
Jag har ett förhållandevis lågt sportintresse.
Eller, jag har ett lågt intresse för sport när det kommer till resultat och siffror.
Däremot har jag högt intresse för människor med karaktär, gärna knepiga, lite egna människor, och många sportutövare verkar vara spännande karaktär.
Särskilt tennis verkar vara en sport som drar till sig många intressanta typer, för jag intresserar mig för många fler tennisspelare än till exempel handbollsspelare eller fotbollsspelare.
Jag älskar Serena Williams, Naomi Osaka och Ons Jabeur.
Tre kvinnor som lyckas engagera även oss som inte bryr oss om idrottsprestationer.
Precis sådan är Mikael Ymer också, visar det sig!
En stjärna.
En del i stjärnreceptet är att han väcker känslor.
Som när han med grova ord bojkottar tennisturneringen i Båstad, vad de än betalar.
Samtidigt menar de i Båstad att Ymer inte alls bojkottar, de kom bara inte överens om ett pris.
Motsägelsefullt! Störigt! Kul!
Och helt ärligt skönt för Ymer att slippa åka till Båstad, som är en håla med svansföring.
Bara en sak oroar mig med Ymers avstängningsdrama.
Det är vad RuPaul i RuPauls dragrace brukar kalla för en människas inre sabotör.
En liten djävul som bor i dig, som hindrar dig från att lyckas när det börjar gå bra.
Jag hoppas att det här stöket inte är en inre sabotör utan bara dumma, onödiga misstag och att Ymer är tillbaka på banan om 18 månader.
Bättre än någonsin!