Jag kämpar på med engelskan – djupt generad
Ibland när jag har nya gäster kan jag be dem nämna tre saker som de önskar att de kunde. Svaren är alltid desamma: alla vill antingen kunna dansa, spela ett instrument eller behärska ett språk såsom tyska, italienska eller kinesiska.
Jag med.
Känner jag mig riktigt trygg i sällskapet kan jag erkänna att det inte är ett tredje eller fjärde språk jag vill kunna, utan det mest basala: engelska. Jag läser facklitteratur obehindrat (om ämnet intresserar mig), men skulle aldrig skriva eller prata engelska offentligt.
– Åh, jag är också dålig på engelska! blir reaktionen runt bordet.
Även översättaren, programmeraren och korren bedyrar sina haltande kunskaper.
Dylika skrytsuckar är ingen tröst för oss som djupt generade kämpar med ordförråd och grammatik, och ständigt tvingas tänka ut olika sätt att slippa avslöjas. Som svensk och högutbildad förväntas man ju kunna prata engelska.
Ju ärligare jag blir kring detta handikapp, desto fler viskar i mitt öra – förbluffande många har höga positioner – att vi delar skamvrå.
Jag vet inte vad jag ska skylla på, men när min pappa fyllnade till hände det att han ville vara Dave Allen. Han satt i fåtöljen med glas och cigg, och började dra skämt på ett låtsasspråk där han till slut tappade kontrollen över sig själv.
Det var otäckare än det låter.
När jag pratar engelska ser jag mig själv i pappas grå gabardinbyxor och sludder runt munnen.
Obehaget fördjupades på gymnasiet när min engelsklärare skulle reta klassens ”lilla Fröken röd” med särskilda övningar, så som att översätta Thatchers uppläxningar av de brittiska gruvarbetarna.
Tack vare detta, samt brist på begåvning, har jag tackat nej till en rad attraktiva uppdrag utomlands.
Undersökningar visar att man blir mellan 15 och 20 procent ”dummare” när man tvingas arbeta på ett annat språk än ens eget. Det är en tung orsak till att många väljer bort ett yrkesliv i universitetsvärlden. En av dem är jag.
I veckan uppmärksammade Catrin Lundström, professor i Linköping, jätteproblemet med att svenskan utarmats i den högre utbildningen.
Den som läst en avhandling på engelska i vilket ämne som helst som rör svensk historia, vet hur mycket som därmed går förlorat.
Framför allt är det ett demokratiskt problem, eftersom forskare har till uppgift att förmedla sina skattefinansierade resultat och kunskaper. Inte minst ökar den sociala snedrekryteringen om bara de språksäkra har en chans.
Det är mitt språk som gör mig till mig. Med ord och intonation kan jag vara lekfull, poetisk, rolig, elak, korkad, smart, frågvis, ömsint, allvarlig, irriterande, ärlig. Oförvägen – hur översätter man ens ett sånt ord?
Allt det där som gör mig till människa. En som inte pratar engelska. En bland många. Långt, långt fler än man kan tro.